Vad nu? Den tjuriga tonårsflickan Lucia som lady? Ja, för nu ska det bli lite etymologi. Ordet lady och lord kommer från old saxon
hlaford som förklaras som hlaf giuer, en som kunde "afford bread" där hlaf betyder bröd. Numera är ju loaf= limpa 'a loaf of bread' men då var alltså hlaf bröd i allmänhet. I denna ursprungsbetydelse av lady är Lucia verkligen en riktig lady.
Här i Norden förknippades Lucia med mat. Julfastan gick in i sin strängaste fas efter Lucia och det brukar antas vara upprinnelsen till detta. Men jag tänker också på att Lucia, enligt legenden, kom från en familj som hade råd att dela med sig och att hon, precis som Sankt Nikolaus, använde sitt goda till att hjälpa nödlidande och kanske också muta sig och andra från straff för sin kristna tro. Nikolaus var ju en av få som slapp plikta med livet under Diocletianus försök till utrensning av kristna han klarade sig med tortyr och långa fängelsestraff.
Lucia gick enligt legenden till fångar med mat, ibland brukar vi svenskar då berätta att hon hade ljuskrans på huvudet eftersom hon inte kunde bära en fackla i handen när hon gick ner i de mörka fängelsehålorna. Vilket ju mycket väl kan ha hänt åtminstone på något vis. En annan legend som vi nordbor omhuldat vad gäller Lucia har svag verklighetsbakgrund, nämligen att hon skulle komma med ett skepp fullt av matvaror när Sverige låg infruset av långvariga havsisar som vägrade ge vika under en svår svältvinter.
Helt säkert hade inte tonårsflickan från Syracusa hunnit med någon båtresa till det fjärran Norden under sitt korta liv innan hon torterades ihjäl för sin kristna tros skull. Den legenden hör säkert ihop med många andra som våra svältande förfäder berättade för att orka med svåra tider av brist och hungersnöd. Berättelser om grytor som aldrig slutade koka gröt, risgrynsgröt som föll som snö över landet eller ymnighetshorn fulla med mat som aldrig tog slut finns det många av. Alla "bord duka dig"-sagor som berättades måste ha varit ren verklighetsflykt från en vardag med barn som dog av matbrist och föräldrar som desperat kokade läder, barr och hö för att mätta lite.
När så Lucias martyrium inträffade på samma datum som de medeltida nordborna hade vintersolstånd med en tid av brist att se fram emot, den fruktade senvintern, förknippades hennes generositet mot fattiga med att hon också kom med mat till svältfrusna nordbor årets längsta natt. Dagens övermätta samhällen i Norden kämpar snarare med att inte äta så mycket när nu varje mataffär är ett ymnighetshorn där man anser sig ha råd att slänga bort ätlig mat varje dag. Vi har svårt att riktigt fatta vad svält gör med människor. Vi drömmer knappast om att månen är en ost och snön risgrynsgröt så Lucia-legender om skepp fulla med mat har börjat falla i glömska.
När nya Bibelöversättningen kom 1981 skulle också bönen Fader vår moderniseras. Det mesta togs med ro, men när orden "vårt dagliga bröd giv oss idag" byttes mot "Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer" blev det protester. Det fanns fortfarande människor i Sverige och Finland i livet då som svultit på riktigt. Att göra en ändring av den delen av bönen kändes kränkande. Det hjälpte inte att exegeter och språkexperter menade att detta var den mest rimliga översättningen; att bönen talade om andligt bröd för livet när Himmelriket kommer synligt på jorden. Dessa lärda förklaringar gjorde snarare saken värre; det var mat för dagen som människor bett om i århundraden, en bön som var allvarligt menad och inget rabbel.
Nu ber man i stället "Ge oss idag det bröd vi behöver" så kan brödet avse både mat och andlig föda. Vilket lär mig att kristendomen är främst en religion för vardagen och jorden. Riket som kommer finns redan här. I varje liten Lucia som kommer med bröd till en hungrig manifesteras Himmelriket. Så blir Lucias legendariska skepp en räddningsark tungt lastad med det det bröd vi behöver.
Ett skepp kommer lastat med kärlek.
Ett skepp kommer lastat med frid över jorden.
Ett skepp kommer lastat med Himmelriket.
