De flesta svenskar känner till André och hans olycksaliga ballongfärd. De flesta vet att Sir Edmund Hilarys guide och bärare hette Tensing. Men  få vet nog att en man från Junosuando, Leonard Seppälä, är ursprunget till namnet på draghundsrasen Seppala Husky. Han emigrerade till Alaska där han blev en legendar i slädhundssammanhang och det var förstås han som började uppföda Seppala-huskien.

 

Detta var i början av 1900-talet och då ville Sverige inte kännas vid sina minoriteter, alldeles speciellt inte sina finsktalande medborgare. Myter spreds om att de finsktalande längst i norr var lata och tjuvaktiga "förfinskade" svenskar som måste försvenskas tillbaka för att undvika att de blev en femtekolonn  för Rysslands intressen i området. Men i det nya landet USA räknades finnar som vilka andra européer som helst och Leo Seppälä kunde bli draghundslegendar utan att behöva slåss mot fördomar utan bara göra sin grej.

 

Samuel Johannesen Balto (1861-1921) från Karasjokk kom också till USA och bedrev både renskötsel, samt blev guldgrävare och körde hundsläde. Det är av honom den legendariske draghunden Balto (1919-1933) fick sitt namn. Balto som var med bland de hjältemodiga hundar som förde serum till den difteridrabbade staden Nenana från Nome i Alaska 1925. Från Nome möttes de på halva vägen av just Leonard Seppala med hundsläden lastad med serum. Men innan han fick ge namn åt en legendarisk draghund hade Samuel Balto tillsammans med vännen från hembyn, Ole Nilsen Ravna, medverkat vid flera av norske polarforskaren Fridtjof Nansens polarfärder.

 

Samer behandlades vid denna tid inte som de hot som man såg i den finsktalande minoriteten, men som gulliga varelser med mer djuriska än mänskliga drag som kunde få utgöra dekorativa inslag på Hjalmar Lundbohms representationsresor runtom i Kiruna kommun. Deras medverkan vid spännande expeditioner till Nordpolen och över Grönlands inlandsis på skidor glömdes kvickt bort medan Fridtjof Nansens namn är vida berömt än idag. Deras vana vid kalla klimat och ändamålsenliga klädsel kompenserade för att de inte alls hade de medfödda specialbegåvningar för kalla klimat som Nansen hade trott att de skulle besitta.

 

Detta avslöjar rasismens grundläggande väsende, nämligen att man inte tillerkänner andra etniciteter fullt människovärde och tror att de är biologiskt helt olika "riktiga" människor; Nansen trodde alltså på fullt allvar att samer skulle ha någon medfödd egenskap som nordborna saknade vilken gjorde dem bra på att uthärda polarklimatet, men det visade sig bara vara en materiell kultur anpassad till kyla mindre än till det europeiska modets nycker som låg bakom samernas förmåga att uthärda polartrakternas prövningar. Nansen lärde sig också att använda slädhundar av inuiter på Grönland, trots att han från början uppfattade dem som primitiva troll. Nansen blev alltså mindre rasistisk än sin samtid av sina erfarenheter. De flesta europeiska upptäcktsresande dog nog hellre än att lära sig något av en inuit eller same.

 

Det gjorde exempelvis den brittiske polarfararen Robert Scott på sin sydpolsexpedition, han vägrade släppa på sin brittiska värdighet och till exempel använda hundslädar som en simpel "eskimå" eller skidor som en norrman eller same. I stället förlitade han sig på brittisk teknologi och kunskaper; snöskotrar, som inte klarade kylan och brittiska hästar som fick slaktas redan på väg till Sydpolen.

 

De samiska polarfararna Samuel Balto och Ole Nilsen Ravna är nu bortglömda i Norden trots att de  klarade av sin expedition; att ta sig över Grönlands inlandsis på skidor 1888 medan Scotts misslyckande ändå gav honom odödlig hjältestatus. Det talar tyvärr för att ännu hundra år senare lever rasistiska tankemönster kvar. Men här på Barockbloggen är det så klart helt annorlunda; därför högtidlighåller vi dagens datum med att påminna om dessa välklädda äventyrare från Finnmark.

Samuel Johannesen Balto och Ole Nilsen Ravna tecknade 1890