Varför är jag en sådan barocknörd? Ja, visst är musiken underbar och de fantastiska målningarna från nederländerna och Italien från denna tid. Men mest är det nog idéerna; en sorts realistisk optimism tycktes råda under barocken. Döden är dig ständigt nära, men du lever nu så gör det bästa av ditt liv, tycks musiken, konsten och litteraturen vilja säga oss.

Den svenske barockdiktaren Lasse Lucidor skriver i sin mest berömda psalm:

Under barocken är också kärleken till föremålets högsta potential den kärlek som räknades som högst, precis som den Dante presenterade i sin Komedi 300 år tidigare. Idéer ändrades långsammare på denna tid och man höll gamla klassiska verk högre än vi gör idag. Inte förrän romantikens genombrott ändrades synen på kärlek och skönhet i grunden från den syn Dante hade.

Barockträdgården i Hilleröd bil härifrån.

 

Under barocken gjorde man dock mer i praktiken utifrån detta begrepp om en varelses inre potential. Trädgårdarnas geometriska former som av oss som lever i en post-romantisk era uppfattas som onaturliga och därför fula, är ett bra exempel på det. Enen är en kon som kan nå sin högsta potential med hjälp av trädgårdsmästarens sax.

 

På samma sätt gjorde ryttmästaren att hästen kunde nå sin högsta potential med rätt träning. Kanske är det just inom ridningen som barockens tänkande kommit bäst till sin rätt. Där får ju häst och ryttare samarbeta för gemensam styrka och skönhet och dessutom tror jag att det ger oss ömsesidig glädje. Den franske ryttmästaren Antoine de Pluvinel skrev : ”En vacker karl på en vacker häst är den skönaste gestalt Gud har givit världen.” Barock-Olga vill tillägga att samarbetet mellan en älskad häst och dess människa är bland det finaste man kan uppleva.

 

Här nedan syns ett exempel på de Pluvinels devis och därefter ett exempel på Barock-Olgas:

Carl Gustaf Wrangel med sin häst 1652 målad av David Klöcker Ehrenstrahl