Strindbergsåret är till ända och Barockbloggen drar en suck av lättnad. Maken till panegyrisk historieförfalskning har man sällan tvingats åhöra eller läsa. Radioteatern har översvämmats av hans trista teaterstycken och i Bokradion har de läst Strindbergs misogyna roman Giftas. Dagliga strindbergsbrev går att uthärda men alla  fåniga hyllningar som ter sig rent revisionistiska kan ge även den störste barockälskare för mycket*.

Influensan som tog min röst har tacknämligt gett mig tid att rensa de litterära rören med GOD litteratur. Dantes Komedi till exempel. Just nu är vi på väg uppför reningsberget i Purgatorio-Skärselden. Men det finns inget som biter så bra på strindbergsblues som hans samtida, den enda verkliga giganten i svensk sen 1800-tals/ tidig 1900-talslitteratur; Selma Lagerlöf. Så rensa rören med mig i ett underbart stycke ur Löwensköldska ringen:

Det ska inte förnekas, att hos oss i Värmland var skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna stora, men stugorna trånga, vägarna smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte var väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.

Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem?

Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.

Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.

Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänsaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden.

 

* Annars är det ju "more is more" som gäller som måtto för denna blogg