När jag gick på ridskola i samma ålder som Aron är nu fick vi barn ensamma pyssla med svenska halvblod och nordsvenskar, sadla sura gotlandsruss och ta omvägar runt livsfarligt sparkande bakdelar när vi mockade i stallet med en alldeles för smal stallgång. Senegal ställde sig i den när han skulle kissa, då upptog hans väldiga bakdel hela stallgången och man fick vänta tills han var klar. Hästen på andra sidan fick vara en snäll typ som inte sparkade Senegal när han krockade rumpan mot den. Skulle man skadeslös passera bakskygga hästar fick man gå genom spiltan till hästen mitt emot för att inte riskera en spark. Sura Loffe som bet och sparkade om man inte blev arg fick jag sköta alldeles ensam. leda ut i hagen och sadla utan assistans av någon vuxen. Pongo bockade av sina små ryttare med jämna mellanrum men inte fanns det någon förälder på ridkurserna som ledde hästarna för att undvika olyckor.

 

Men nu när mina barn ska lära sig umgås med hästar lämnar jag dem aldrig ensamma med supersnälla och barnvana Chateau. Jag visar alla nya barn exakt hur man borstar och kratsar hovar, jag sadlar och tränsar och står med barnen i hagen eller stallet. Aldrig behöver de ensamma mocka stallet eller bygga en hage. Nu får Aron 8 år hämta Chateau i hagen men där går gränsen.Curlar jag dem? Kommer de inte att få känna den där enorma glädjen i att klara av något på riktigt som var så viktig för mig? Känslan att betyda något för en annan varelse kanske försvinner när jag lägger mig i hela tiden och ser till att allt går rätt och säkert till för både barn och häst?

 

Är det pga vårt curlande på ridskolor och i hemmen som jag numera aldrig stöter på lika hästgalna barn som jag själv var en gång? Eller är det som vanligt datorn vi ska skylla på?