Smilla accepterar träns och sele glatt, hon skyggar inte för en vojlock på ryggen eller saker som hänger ner längs hennes sidor. Hon förstår att vända åt det håll hon får ett litet tryck av bettet-men hon går ytterst motvilligt framåt om vi inte går ut i skogen och där vill jag inte leda henne med träns om hon skulle skada sig i munnen vid en snubbling. Därför är det svårt att riktigt lära ut vändningar eftersom hon helt saknar styrfart. Nog kan unghästar vara extremt loja, men detta går ibland till överdrift, som när vi gick ut med Chateau och Smilla i sele och träns men ledd i grimman. Att gå från gården gick helt okej, men när vi vände hemåt( Linnea ledde Smilla och jag red Chateau) fick jag och Chateau stanna hela tiden och vänta. Tio minuters skrittväg bort från hemmet tog tio minuter, hemvägen tjugofem.

Longeringen går inte heller så särsklit bra pga hennes lojhet, hon vill helst stå still och beta även om Linnea hjälper till och elder henne runt på volten. Det är svårt att hitta en  plätt utan läskande gräs att jobba på. Jag längtar tills min ridbana står klar.