I dagarna fyra ska jag vara ensam med djuren och allt pyssel här på gården och det är underbart härligt utan en enda tid att passa och äta när jag får tid och lust. Men det där med att laga mat när man just fått för sig att rensa i rabatterna, olja in bron och hänga tvätten ...

 

Brandvarnarna skriker högt när gjutjärnspannan ligger dold i ett grått rökmoln. Jag får ofta höra av mina närstående att jag blir för upptagen av det jag gör och mycket riktigt, det blir jag. Läser jag en bok, lyssnar jag på radion, rensar jag rabatenn, oljar jag bron och hänger jag tvätten då gör jag just det och den där stekpannan på spisen är fullständigt glömd. Men jag fattade direkt att det var brandvarnaren! Lite mallig är jag för det.

 

Att alltid vara ensam när man lär en unghäst hyfs och vett är inte heller alltid perfekt. Hon har jättesvårt för att förstå att hon ska gå runt spåret när jag longerar. Jag får alltid leda runt henne och det blir ju inte samma sak. När jag skulle binda upp henne idag blev hon skrämd och ryckte omkull den stora varmbvattenberedaren som är mitt enda substitut för bindbom utomhus. Nå den ramlade, Smilla blev skrämd, av en reflex sträckte jag ut min onda vänsterarm och fick den nästan ryckt ur led igen.

 

Nå Smilla lugnade sig efter bara några meter bort, hon är rätt så cool. Många andra hästar hade galet skenat runt om de plötsligt fick en jättestor skramlande tunna efter sig. Det tog ett ögonblick för allt detta att hända men en halvtimme för mig att städa upp i röran med endast en fungerande arm eftersom vänstern skrek av smärta och vägrade göra något alls utom att hänga rakt ner. Men Smilla hon betade lugnt bredvid mig. Det är skönt att hon är cool.