Ett tag var det bara jag som pysslade med Smilla, hon började lämna gulliga fölstadiet och blev busig och hade fötter både här och där. Då förtvivlade jag ibland, jag vill inte ha en ensamhäst av många skäl, främst för att alla barnen ska våga vara med mig i stallet och jag vill ju att de ska våga rida henne när den dagen kommer. Lilla Aron blir en perfekt liten människa att sitta på henne första gången till exempel, även om jag naturligtvis tänkt rida in henne "på riktigt". Sedan var ju planen att mina barn, som säkert kommer att växa om mig, skulle få en häst som är lite större än lilla Chateau så de inte växer ut henne och då blir det ju knäppt att ingen annan än jag, som aldrig lär växa ur en c-ponny törs rida vår större häst.

 

Därför är jag så glad att Linnea morskat upp sig så hon alltid väljer att ta Smilla, även när hon trilskas och bänglar. Linnea och Smilla är ett sådant bra team. Det gör mamma/mattehjärtat glad!