"Jag har aldrig kunnat härda ut." säger min forna jobbarkompis Katarina i ett mycket sevärt reportage i SVT2;

L som i lycka. Vi jobbade ihop i Kiruna, jag som allt från dödgrävare till barnkörledare, hon som församlingspedagog, när hon plötsligt blev förälskad i Trelleborg och hals över huvud flyttade hon till den mycket längre sommaren och havet. I programmet ser jag att hon sedan flyttade till Uppsala för att plugga och jobba som städerska. I programmet får vi följa tre vänner till filmaren Lotta Stemme från deras 35-årsdagar tills de förra året fyllde fyrtio. Tre vänner som valt bort olika saker i livet medan Lotta försöker välja allt på en gång;barn, äktenskap, heltidsjobb och intressanta vänner. Marika har valt bort "karriären" hon är med barnen sina så mycket det bara går och hon jobbar så lite som möjligt eller inte alls, det var lite oklart. Hur som helst var jobbet det minst viktiga i hennes liv.

        Linda lever som barnlös singel i Paris sedan 20 år tillbaka, hon satsar på en sångkarriär som hon påbörjar vid 35 års ålder. Katarina, min bekanting från Kiruna, har valt bort sina barn för att bli lycklig. Men när barnet John vill flytta till henne beslutar hon sig raskt för att inte flytta med senaste kärleken till italien utan stannar med honom och John i radhuset i Stockholm. Det var en mycket intressant film som satte många stora livsfrågor i fokus. För mig är påsktidens stora tema kärleken, den som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt och inte söker sitt. Jag tycker denna film passar in i det temat.

       Katarinas uttalande om att härda ut fick mina tankar att snurra på om kärlekens väsende av att uthärda allt. Vad innebär det? Ska man som Bess  i Lars von Triers Breaking the Waves* helt utplåna sig själv för den älskades skull? Jag tycker den filmen är vacker men fruktansvärt obehaglig och som en bild av kristen kärlek är den verkligen inte vad jag skulle rekommendera som grundkurs. Att ge sitt liv för sina vänner kan inte vara att låta vännerna utnyttja en för då förnedras inte bara jag utan också mina vänner. Verklig kärlek förutsätter ett visst mått av integritet och, ja, självtillräcklighet. Kärleken ska inte användas som instrument för att fylla på ett stort svart hål av omättligt bekräftelsebehov, kärleken söker inte sitt.

        Samtidigt som jag verkligen inte sympatiserar med von Triers bild av "äkta" kärlek, kan jag inte heller förstå Katarinas val. Jag är alldeles för bunden till mina barn och alla mina nära och kära, jag skulle helst bo med dem var som helst, alla på samma plats. Ja, till och med på Isle of Skye! Dessutom vill jag aldrig ge mina barn den känslan av otrygghet som det måste innebära att en förälder bara försvinner en dag med en gubbe från Trelleborg. Vem kan man då lita på? Förälskelse är en sak som kommer och går lika snabbt, men kärleken härdar ut. Kärleken bärs inte av starka känslorus utan av beslutsamhet. Jag har beslutat mig för att jag vill ge mitt liv för mina vänner, inte bara några år av livet.

 

 

*Jag har lite svårt för den filmen som var så hypad när Katarina bröt upp från livet i Kiruna för att flytta till andra sidan Sverige fast den kom redan 1996. Speciellt i de kyrkliga sammanhang där vi umgicks var många mycket förtjusta i Breaking the Waves.