Att umgås med stora starka oxar, med vingar vid bogen, ger en frihet och ett lugn som är beroendeframkallande. Det måste ha varit svårt för Jesu vänner att acceptera att han återigen skulle lämna dem. Den stora tryggheten som vaktar dem och jagar bort alla fiender som om de vore småkalvar. Jag tror förstås att det var att Jesus vågade lita på att hans små kråkor till vänner nu börjat hitta sin egen balans och själva börjat utvecklas till stabila oxar, som gjorde att han lämnade dem. Hade han stannat kvar hade de visserligen flaxat runt med sina vingar hit och dit och nog känt sig rätt så glada, men de hade aldrig fått den där markkontakten som kännetecknar den sanna tryggheten i sig själv.

 

Jesus ville att de skulle få tyngd, balans och stadga; de skulle bli självständiga, stå på egna ben. "Den som tror på mig, från hans inre ska flyta strömmar av levande vatten." hans vänner skulle inte längre behöva leta efter brunnar för att få dricka livets vatten, de skulle ständigt bära  en outsinlig källa inom sig själva. I Lukas, oxens, evangelium beskrivs himmelsfärden så här:

 

"Och han sade till dem: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud."

 

De blev alltså glada. Kristi Himmelsfärd skapade glädje i dem. Jag tänker att den glädjen var släkt med glädjen man upplever när man märker att mamma släppt taget om pakethållaren och jag cyklar alldeles själv.

Ascensione di Cristo av Garafalo målad ca 1510-20