Kristi Himmelsfärdsdag förlänger alltså livet. Också för kyrkoåret är Kristi Himmelsfärdsdag en förlängning, en förlängning av påsken  i väntan på dess fullbordan i pingsten, 50 dagar efter påsk. Fram till pingsten lever vi i påsktiden och minna hur Jesus vandrade med sina vänner efter påskundret. Kristi Himmelsfärdsdag firas för att minnas när Jesus lämnar sin synliga jordetillvaro som är förutsättningen för pingsten som innebär att vi alla kan få himlen inom, ja, att vi alla kan bli små-Jesusar på jorden utan behov av en synlig ledare.

 

En bra predikan som jag hörde just en Kristi Himmelsfärdsdag jämförde det med hur vi lär oss cykla: först springer mamma elelr pappa bakom om håller i cykeln för att hålla balansen åt oss och sedan har de släppt pakethållaren och vi har balansen i oss själva. Ofta möter möter jag  människor som inte alls har någon balans i sig själva, människor som alltid måste få bekräftelse från omgivningen. De kastar sig från förhållande till förhållande, från jobb till jobb, från projekt till projekt och behöver ständigt få veta att någon håller i pakethållaren åt dem. För mig är det då som att se mig själv i spegeln ibland.

 

Om Lukas djur är den stabila välbalanserade oxen känner jag mig ofta som prästens lilla kråka; än slinker jag hit och än dit och så ner i diket. Jag flaxar och flyger, men utan balans blir det inte mycket med det. Med åren blir det dock oftare och oftare en lugn tur mitt på vägen ju mer jag ankrar i himlen inom mig. Alla människor jag mött som varit de där stabila oxarna ledda av solskensgarn har också med tiden utvecklat vingar, precis som oxen i Sjöga. Det är stadiga vingar som de flyger in i himmelen med och sedan tar de mark med glädje. Jo, sådan vill jag bli; en stabil oxe med frihetens vingar vid bogen.

Ascensione di Cristo  Pietro Perugino målad i oktober 1505