Böckerna och filmerna om Elling är fantastiska barockpärlor om en praktfull barockpärla. Elling är synnerligen oregelbunden i formen, han liknar mest en pusselbit som inte passar in i det vardagliga samhällspusslet. Född autistisk och uppvuxen med en ensamstående mamma, hans far dog strax innan Elling föddes, ser han på världen liksom en guldfisk från sin skål. Rutiner och vanor styr hans liv och varje förändring är ovälkommen. Han är hängiven socialdemokrat och har ett stort porträtt av Gro Harlem Brundtland på väggen, men citerar också gärna gamla norska socialdemokratiska företrädare.

 

Filmerna om Elling är några av de vackraste kärleksfilmer jag vet. Vänskapen mellan Elling och Kjelle Bjarne, Elings kamrat på boendet för psykiskt funktionshindrade, är en fin berättelse om kärlek som håller ut. Historien om Elling och hans mpr är en ännu uthålligare kärlekshistoria. Elling och hans mor älskar verkligen varandra, men en autistisk person visar denna kärlek på märkliga vis som knappast kan anses lika belönande som att älska ett normalstört barn eller ett barn med någon annan utvecklingsstörning. Elling är ingen kramgo kille precis och han uttrycker sig väldigt rakt på sak, vilket kan såra även den mor som vet precis hur han fungerar. På vissa områden i livet blir vi aldrig helt och hållet rationella.

 

Trots att det är föga belönande älskas Elling av sin mor. Hon ger honom den tid han behöver för att bli mer självständig för hon vet att hon är dödligt sjuk. Hon tvingar honom ut ur sin glasbubbla, något Elling uppfattar som brutalt och inte det minsta positivt i början, men det är nödvändigt att han lär sig stå på egna ben eftersom hans mor vet att hon inte kommer att finnas där för alltid för att bära honom genom livet.

 

Filmen om Elling lär mig att kärlek också kan vara att ta ett steg tillbaka att ge den man älskar större manöverutrymme, större tillit till sig själv. En autistisk person behöver rent fysiskt ett tydlgt eget luftrum omkring sig för att må bra men de har svårare att klara sin vardag på egen hand och de bryter ogärna vanor och rutiner. Ellings mamma måste verkligen baxa ut sin lilla fula ankunge ur boet, annars skulle han aldrig lämna det.

 

Även normalstörda barn behöver bli sparkade ur boet av mamma när den tiden kommer. Att knyta barnen hårt till sig själv är inte ett bra uttryck för kärlek. Att hålla en kall distans är förstås inte heller något alternativ. Vi måste hitta den gyllene medelvägen där vi varken låter dem vi älskar frysa ihjäl eller kvävas av omsorger. Sally Swifts ridlära Centrerad ridning talar om att man ska hålla i tyglarna som man skulle hålla i fågelungar; handen ska vara tillräckligt fast för attt inet släppa iväg ungarna och tillräckligt mjuk så att fågelungarna inte krossas till döds elelr kvävs. Ungefär så vill jag tänka mig hur vi ska förhålla oss till dem vi älskar, i synnerhet till våra barn.

 

Jesus säger i Johannesevangeliet: "jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er."

 

Jag tror han menar just detta; att om han stannar synligt hos oss för alltid kan vi inte bli ansvariga och myndiga vuxna och få den inre styrkan som den Heliga Anden är, ett slags himlen inom oss själva. Som Ellings mamma låter Elling hitta sin egen flygteknik som ett yttersta bevis på sin kärlek till sin annorlunda son så ger Jesus sina lärjungar en oskattbar gåva när han lämnar dem; gåvan att hitta sin egen inre balanspunkt, gåvan att vara förankrad inom sig själv. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” När lärjungarna blivit flygga kastas de inte ut ur boet, Jesus lämnar dem i stället ensamma i boet så de tids nog får upptäcka den underbara sanningen "Alla Guds barn har vingar, flyger in i himmelen, tar mark med glädje."