Nyss såg världen ut så här, förra veckan var det, men om man ser till förändringen sedan dess kunde det ha varit många månader sedan. Eller hundra år sedan. Snön bara låg och låg, ibland fylldes det på med snö, men jag hade glömt hur världen såg ut utan all vithet som både är besvärlig och ganska barmhärtig mot skavanker och skräp som legat under snön. Jag och hundarna kunde springa i högsta fart över mark som är svårframkomlig under barmarksperioden pga av alla stubbar och allt avverkat sly som bara ligger kvar sedan vattenfall röjde i somras.

 

Nu är det första maj och jag tänker på det bästa förstamajtal som finns på svenska språket;

Ylva Eggehorns dikt "Till försvar" ur En karusell med madonnor:

 

 

Man säger sig att det är omöjligt: de här fälten,

vått urtvättat ylle, färgen helt förlorad, kan aldrig mer bli gröna.

Aldrig mer silke utan sömmar,

under ett moln av magnolia och äppelblom.

I samma stund händer det.

Koltrastens sång träffar skammen ur ett oväntat bakhåll.

Jag ser mig omkring, jagad av den där tonen;

bröstkorgen blir ett kistlock där någon bultar och vill ut.

 

Som om vi inte visste bättre:

att Dickens kallats upp ur underjorden igen,

för att skildra de lysande utsikterna

så att bakgårdarnas mörker till sist börjar genljuda

av de förtrampades steg.

Den vinter som råder i städerna är oförlåtlig.

Nåden är redan börsnoterad

och föremål för hemliga överläggningar mellan kartellerna.

Våren hör inte hemma här,

ändå har tibasten återvänt från exilen.

Den togs på bar kvist på tomtgränsen

och försökte inte ens formulera ett godtagbart skäl.

Gula Tidningen annonserar:

" Gökur i bayerskt träsnide."

"Älghuvud lämpligt för jaktstuga."

"Uppstoppad trana. Golvmodell."

Och det är vår med tobaksflagor

och kåta kastanjer i Weimar,

och Marx skriver i sin studentuppsats:

" Historien lär oss nödvändigheten av

att förenas med Kristus."

 

Du som kommer bland konvaljerna,

Du som leder en rödbrun häst vid tygeln,

Du som påstår att du är ärret

i framtidens panna,

inbilla mig inte att mina nederlag

är det viktigaste jag varit med om,

att din väg längs mina ljumskar

någonsin ska leda mot havet.

Du borde veta att det finns brott som är oförlåtliga,

mirakel man inte står ut med,

vitsippor som får en att misstänka

att det har uppstått en lucka i evigheten.

Över ett NEJ stort som en förort

slår syrenerna ut.