Walking Down Memory Lane

 

Begravningar har det goda med sig att släkt och vänner äntligen tar sig för det där vi så ofta föresätter oss, vi träffas. För att få plats med alla i vår barnrika släkt hyrde vi prästgården i Jukkasjärvi liksom så ofta förr. Jag som är uppvuxen där får guida runt i byn och berätta om hur vi lekte här och där för mina yngre släktingar och barn. Jag berättar om vem som bodde var och hur mina hundar var på den tiden. Här är vi ute med våra nuvarande hundar "kusinerna" fast egentligen är det jag och Jossan som är riktiga kusiner men Hanna och Jossan är mer jämngamla och i stället för att krångla ut vad de heter i släktträdet kallar de sig också kusiner.

 

Här passerar vi mitt mest långvariga barndomshem. Där hade vi våra draghundar och en skridskobana som pappa spolade åt mig varje vinter för att jag skulle kunna träna konståkning när som helst. Då var det ett riktigt kråkslott, kallt och dragigt och fullt av möss och en och annan fet råtta, fast de är ovanliga här i trakten. Nu är det ett lyxhus, renoverat i grunden och sålt för miljoner.Gentrifieringen har gått snabbt i Jukkas. I just det huset bodde fattiga familjer. Innan oss huserade olyckliga alkoholistfamiljer där. Vi var bara fattiga ändå, utan drogpåverkan. Nu göre sig inte fattiga besvär i Jukkas längre. Vi fick flytta vidare.

 

Tuolluvaara har länge varit fattigas tillflyktsortallt sedan Hjalmar Lundbohm lät urbefolkningen jobba i den gruvan fast han vägrade anställa lantalasiet ja lappalaiset i Kirunas ultramoderna gruva. Tuolluvaara kallades därför finnstan och kirunaungdomar for till Tuolluvaara för att slåss med finnarna på lördagkvällen elelr bara beskåda livet i den exotiska förorten. Men nu är det högkonjuntur i gruvbranschen och Kiruna undermineras av den gruva som är dess upphov. Således ska Kiruna C flyttas dit ut på myren där det förr stod en riktig shanty-town med skjul som hyrdes ut av ett original benämnd Kemal Pascha. Kemal Pascha hade kaniner till husbehov och min pappa, långt innan han var min pappa, gick dit med ursäkten att hälsa på farmors moster Berta och hennes sambo Flodman, fast det var kaninerna som drog.

 

Kemal Paschas kåkstad sanerades bort för ett halvt sekel sedan men Tuolluvaara fortsatte att vara en tillflykt för de mindre lyckligt lottade hushållen. Nu börjar det rensas upp. En vän till mig råkade ut för att hyresvärden slängde ut honom till förmån för ett byggföretag som betalar åtskilligt mer i hyra. Nu bor han i husvagn i en by utanför både Jukkas och Tuolla. Kyrkan upplåter mark till honom liksom vi fick hyra prästgården när vår stora familj skulle samlas i barndomsbyn och barndomshemmet blivit för dyrt för oss. Nu finns bara kyrkan kvar som fattigas försvarare. Så förenas det stora som förändrar gruvsamhällena i norr med det lilla livet vi lever på barndomens byaväg Down Memory Lane och allt är som förr fast inget är som förut.

 

 

 

Intressant med byn, men tragiskt med den där gruvan, har läst en del i tidningarna att staten säljer rätten till gruvföretaget för en struntsumma, kan aldrig bli bra tror jag för miljön, får väl hoppas att folk ilsknar till och protesterar gemensamt , Annars känner jag igen det du beskriver även här från Helsingborg, på söder bodde förr fattiga fiskare som hade sina båtar på stranden och industriarbetare. någongång på 70 talet började det bli pitoreskt att bo vid havet i ett gamalt fiskarhus så nu bor det bara rika stockholmare i södra Helsingborg och husen kostar ett par miljoner ;). Själv undrar jag hur det blir när det ska bli fritt med hyresrätten här i Sverige om jag blir tvingad att flytta till kolonin då, får se.

Bröllop och begravningar, det är då man träffas...

Usch, vad sorgligt /:

Å vilken fin Jukkasjärvi-skildring! Tänk att Tornedalen sträcker sej ända upp mot Kiruna! Jag brukade tycka så mycket om Jukkasjärvi när vi hälsade på bror Christer med familj i Kiruna (han bodde där 1995-2010 ca) - hade lite svårare för gruvstan måste jag medge.

Ja, begravningar är både sorgliga och värmande på något sätt - inte vill man mista sina nära och kära, men helt klart kommer vi nära många levande genom den döde/a. Det är en av livets - och dödens - paradoxer, även om man inte precis alltid upplever det som när jag en gång sa: "Så här roligt har vi inte haft sen mormor dog." (Hon var 88 år och lämnade ett mycket ljust minne efter sej - och minnesstunden var helt underbar, bl.a. sjöng min kusin Veronica "Som när ett barn kommer hem om kvällen").

Johanna: Jo, du har så rätt. Min faster börjar därför tjata på kusin Josefin här ovan att gifta sig nu!

Lars: Ja, om bruksvärdesssystemet urholkas ännu mer eller tas bort helt då blir det tomt på vanligt folk på trevliga ställen.

H-f: Sorgligt men tur att det finns utbyar för oss som inte kan bo kvar. Gruvor förändrar så mycket. Vill man ens bo där efter stadsflytten?

Andreas: Roligt att du tycker om Jukkasjärvi denna pärla längs Torneälvens silverband. Vad gjorde din bror i Kiruna dessa år? Jo, Tornedalen sträcker sig faktiskt ännu längre nordvästut än så och själva kulturen lever även så långt norrut som vid Lopphavets kuster i Finnmark, men där kallas den kulturen kvensk/kvänsk. Skibotten och Kvenangen är bygder där den kulturen fortfarande lever med leastadiansk klämd psalmsång, gråtmilda män och tuffa tanter som fruktar Gud och ingen annan.

Så sorgligt!!!

Skönt ändå, på något vis, det här med min egen ambivalens om att å ena sidan vilja stanna och å andra sidan vilja ge mig av.

Nej, jag vill inte bo i Kiruna som det har blivit. Än mindre tror jag mig vilja bo där som det kommer att bli.

Det hade varit så fint att vara i Jukkasjärvi tillsammans, kanske kan vi samla ihop oss alla gemensamt någon helg, i prästgården.

Åh, jag blir så TRÖTT över hur människor behandlas!!! Pengarna styr och vad som sker bortom näsans tipp är inte viktigt.
Hur kan sådana människor sova gott om natten?

Nej. Usch och fy, klimatet hårdnar. Jag känner mig så ofta maktlös.

Linda: Javisst måste vi hyra prästgården igen och bara vara tillsammans en helg eller så!

Apropå gentrifieringen är det precis som du säger äckligt hjärtlöst och avskyvärt. Kärleken kallnar hos de flesta, men man måste inte ge sig inför det. Stillsamt segt motstånd, det vill jag göra.

Stillsamt, segt motstånd!! Vi är som fjällbjörkar och shetlandsponnyer!!

Stillsamt segt motstånd, ja! Vi är som fjällbjörkarna!! Och shetlandsponnysar :-)

(Kommentarsfunktionen samarbetar inte med mig idag)