Barockbloggen -

Söndag igen och en ny tidsålder av saknad

Plötsligt är allt annorlunda. En avgrund har öppnat sig mellan torsdag den 24 oktober och fredag den 25. Allt är förändrat. Torsdag kväll var som vanligt; pappa skjutsade Linnea. Mamma och pappa lade sig på kvällen och såg på TV tillls de somnade och pappas idé med tidur till TVn var så bra att de kunde somna lugnt utan att TVn var på hela natten. De vaknade som vanligt till radion och lyssnade på veckans lösning på Bit-för-bit kvart över fem. "Jaha, det var minnet" sa pappa. En kvart senare var han död. Hans oroliga kärleksfulla hjärta orkade inte mer.

Den första söndagen utan min älskade pappa är full av minnen. Vi minns allt roligt, knasigt och fint min pappa gjorde och gav. Vi läser på Facebook alla hälsningar som gör oss varma om hjärtat mitt i overkligheten. "Hudlöshet" är en utnött kliché, men så sann. Allt känns tydligare nu, varje liten vänlighet betyder så mycket mer än vanligt och motsatsen känns som ett bombanfall. I hans dödsannons står det att han dog "i levande tro på sin Frälsare", för så var det och så ville han ha det. Just denna söndag har också temat Frälsningen och jag funderar på detta storord som fått en så vid betydelse; från den nordiska medeltidens frihalsa, när man befriade en slav och markerade det genom att bryta bort järnringen runt den befriades hals, till dagens "fotbollsfrälst".

På Dagens kyrka läser jag två betraktelser över ämnet som båda påminner om pappa. Carolina Johansson skriver om Bo Giertz som skrev den oförglömliga romanen Stengrunden som pappa tipsade mig om att läsa en gång för länge sedan.Judith Fagrell skriver att frälsningen är upp-och nedvända världen motgångsteologi snarare än framgångsteologi:

"Under hela mänsklighetens historia har det funnits frälsningsläror av olika slag, berättelser om lycksaligheten och vägen dit. Väldigt ofta är de väldigt enkla; gör si så blir det så. Bibeln, bekännelsen och kyrkans tradition tar avstånd från det som fokuserar på människans prestation och visar istället på något annat, något som går på tvärs mot världen. Det som är lågt blir upphöjt. Det som är omöjligt blir möjligt. Det som var raserat blir återuppbyggt. Genom död till liv. Den förnedrade regerar. "

Det är mitt hopp just nu. I denna tideräkning ,denna nya världsordning, när pappa vilar ut från mödorna och vi som blivit kvar famlar runt och letar efter fotfäste i en ny tillvaro utan pappa som back-up i alla lägen, hoppas jag på döden som blir liv, den förnedrades upphöjelse - och att få återse min pappa när allas våra hjärtan aldrig slutar slå.

Min pappa var oerhört musikalisk med en sångröst utöver det vanliga. Han gillade att improvisera stämmor, exempelvis till denna New Orleans-jazzklassiker, med Louis "Ludde"* Armstrong i en humoristisk musiklek med Danny Kaye:

* pappa kallade honom alltid så.

Här en litet seriösare men minst lika lycklig version med en annan av pappas musikaliska förebilder:

Här en version av When the Saints framförd på det traditionella viset i ett begravningståg i New Orleans:

Nu har himmelens kör fått tillskott av en hjältetenor med jazzfeeling och jag förstår att pappa har hur kul som helst nu när han får sjunga med "Ludde", Mahalia och änglarna. Men han fattas oss.

2013-10-28 @ 20:41:00 Barockpärlor Permalink

Kommentarer

Postat av: Lars

ajaj det var ledsamt att din far dog Alma, inget vidare beklagar verkligen sorgen :( satt och läste tidningen dagen om Crystal McVea som mött döden och träffade gud och kom tillbaka för att berätta om det tröstande tycker jag att himlen och gud visar sig för människor har läst många sådana böcker som vittnar, men usch vet hur det är tar långtid innan man blir sig själv igen av all sorg och grubblande..tänker på dig. stor kram.

2013-10-28 @ 21:30:26

Postat av: Madde

Så trist :( Livet har sina konstiga vägar att ta ibland. Tyvärr vet jag hur det känns alltför väl och jag beklagar verkligen sorgen Lena..
Skickar över styrkekramar <3

2013-10-28 @ 21:45:36
URL: http://maddealmkvist.blogg.se

Postat av: Johanna

Jag beklagar sorgen.

2013-10-29 @ 08:12:50
URL: http://walkyria.blogg.se

Postat av: Klaus S

Jag också.

2013-10-29 @ 20:51:32

Postat av: Alma-Lena

Lars: Jo, det är märkligt när någon som alltid funnits plötsligt är borta. Det tar tid att känna igen tillvaron under nya villkor.

2013-10-29 @ 22:24:25
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Postat av: Alma-Lena

Madde: Tack, ska du ha! Skönt med sådana som också vet hur det känns. Styrkekramarna gör mig så glad!

2013-10-29 @ 22:25:32
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Postat av: Alma-Lena

JOhanna: Tack. Det värmer!

2013-10-29 @ 22:27:54
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Postat av: Alma-Lena

Klaus S: Tack, min nyaste bloggvän!

2013-10-29 @ 22:28:28
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Postat av: ulla fredriksson

Läser med glädje om din far som jag i verkligheten bara skymtat en gång.Någonstans inom mig hör jag hans ljusa stämma sjungande sånger/låtar och fylls av glädje över att han har funnits och fortfarande finns på olika sätt i era liv.Kram till dig och de dina.

Svar: Tack kära vän, denna hälsning och ditt fina kort och din varma närvaro betyder oerhört mycket för mig.

barockbloggen.blogg.se

2013-10-31 @ 21:08:18

Postat av: Andreas Holmberg

Jag missade den här fina och berörande "papparunan" p.g.a. konfahelg följd av fjällvandring med familjen (i Vemdalen under höstlovet). R.I.P. Så skört livet är! Och så stort!

Gillar alla dina versioner av "O when the saints". Den borde definitivt ha kommit med i psalmboken - den är en så fin bön i novembertider: http://www.psalmboken.blogspot.se/search/label/N%C3%A4r%20alla%20helgon%20t%C3%A5gar%20in

2013-11-16 @ 19:36:46
URL: http://efsidag.blogspot.com

Postat av: Alma-Lena

Andreas: Tack! Jo, den är en sådan klassisk sång, Oh When the Saints att den definitivt borde passa i svenska gudstjänstsammanhang. Nu blir den utgångsmusik på pappas begravning ändå.

2013-11-16 @ 22:31:03
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Trackback