Tid för det viktigaste II

 

Närhelst människor tillfrågas om det viktigaste i livet är det familjen som hamnar högt upp på listan, oftast högst. Rent krasst är det ju så att utan våra nära skulle vi knappast klara oss, vi människor. Någon form av social gemenskap har även den värsta ensamvarg eller den mest skrytsamma "self made person". Jag är glad över min stora familj och denna sommar har vi haft mycket tid med varandra, vi har jobbat tillsammans men fotona är förstås mestadels från festliga interludier:

 

Iskall midsommarafton i Björkfors varma tröjor förstärkte redan varma kläder.

 

 

Återbesök i barndomens lägergård vid havet.

 

Kiruna kyrkogård.

 

 

Hr Bråddjups mammas släktgård i Kangos, här poserar godsägaren själv med glada kusiner.

 

Mirjams syster Kicki jobbade mest av alla och tog dessutom stort ansvar för att roa barnen.

 

Fast barnen var bra på att roa sig själva också.

 

Stor familj= många födelsedagskalas, speciellt sommartid.

 

Flitiga kusinen Ulrika bjöd på releaseparty för sin första bok, del ett av sex i en fantasy-serie baserad på nordisk mytologi. Hennes gästlista blev dubbelt så lång när kusinfamiljen från norra glesbygden anmälde sitt deltagande.

 

Bara barnen utan respektive var ju så här många.

 

Vi blev avsevärt färre kvar i norra glesbygden när diverse jobb och annat kallade så vi unnade oss utflykt till Luppio på mammas födelsedag 5 augusti. Där firade hon nämligen alltid midsommar som barn. Här har vi alla bestigit toppen på detta urbergsberg. 

Därifrån ser vi ner i Tornedalens södra byar och även om vi kommer mycket längre norrifrån egentligen kommer orden ur psalm 228 till mig:

"I tro under himmelens skyar vi vandra i fädernas spår [...] Kring lammets tron vi sjunga en gång i Faderns hus den sällsamt nya sången lik stora vattens brus." för visst betyder det mycket att ha en familj, en gemenskap som sträcker sig över både tid och rum, ett sammanhang som inte ens tar slut när livet gör det.

 

Härliga (sociala) bilder, ja när man var ung man var åtminstone jag ensam och stark individen , barn var mest besvärliga, snart 50 år gammal får man konstatera att man hade 100 % fel ;)idag lever man länge på om man varit på familjemiddag exempelvis och fått en dos omvårdnad och kärlek, trevliga samtal, är man många kan man uträtta en hel del dessutom, förr var det inga problem att bygga hus och lador utan maskiner när man hjälpte varandra.På kolonin är det inte ovanligt att folk delar med sig av frukt och bär om man får mer än man klarar att ta hand om.

Tänker ibland på skriftstället "gud är inte dom dödas gud utan dom levandes, ty inför honom lever dom alla" spelar inte så mycket roll då med skillnad på tid och rum när man har "släktingar" överallt

En härlig sommar :)

Kan inte annat än hålla med, familjen är det viktigaste!