Beatrice- Dantes frälsare

Den ständigt återkommande kalenderflickan är Beatrice den 2 december. Vid denna tid på året blir jag alltid Dante-manisk. Jag kan varken förklara eller försvara denna åkomma som drabbar mig i advent varje år med varierande styrka. Ibland måste jag läsa Komedin, ibland räcker det att läsa om Dante och i svåra fall måste jag leta upp den version jag först läste ( men tyvärr inte äger) där ena sidan är svensk text och varannan är Dantes originaltext.
 
I år är skovet av det slag att Beatrice varit i mina tankar i flera veckor. Det irriterar mig att Komedin som datorspel fått den anti-feministiska storylinen att Dante ska rädda Beatrice ur Inferno. Det medeltida originalet är så annorlunda där är det Beatrice, Dantes ungdomskärlek* som dog ung och därför befinner sig i Paradiset, som räddar Dante. Tillsammans med Sankta Rakel och Sankta Lucia tar Beatrice initiativet till att låta Dante i sin medelålder, 35 år, få en chans till ett meningsfullt liv och bli en bättre, mindre egocentrisk person genom att låta honom färdas genom Inferno, Skärselden och till slut Paradiset.
 
Dante gifte sig aldrig med Beatrice utan med Gemma Donati som han trolovades med som 12-åring. Han fick troligen fem barn; tre söner och två döttrar. Han levde mitt i det sena 1200-talets och tidiga 1300-talets hetluft där olika furstar och familjer stred om makten i de rika städerna i nuvarande Norditalien. Dömd till landsflykt pga sin politiska aktivitet skrev han Komedin (som Bocaccio senare skulle kalla "Den gudomliga") ca 1316- 1320.
 
Det är från Komedin de flesta känner Beatrice, men Dante skrev redan 1294 ett verk som bara handlar om henne: Vita nuova/I livets vår. Där får Beatrice, redan död, symbolisera "Det absoluta" och det är ett av oräkneliga bevis för att vår tids kärlekskult egentligen är sublimerad längtan efter Gud.
 
Så här beskriver Dante i Vita nuova ett möte (som kanske verkligen ägt rum) med Beatrice på en bro I Florens:
E sì come la mente mi ridice,
Amor mi disse: "Quell'è Primavera,
E quell'ha nome Amor, sì mi somiglia."
(och som mitt sinne säger mig om och om igen,
sa Kärleken till mig "Hon är som är Våren,
och som bär namnet Kärlek, hon liknar mig."
Dante verkar medveten om att längtan efter den fullkomliga kärleken är en längtan efter att bli helt och fullt sedd och accepterad så som bara Gud kan, som Augustinus sa till Gud 1000 år före Dante: "”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”. Han uttrycker här också den underbara samhörighet som vi kan känna både med en älskad människa och som uttrycks i Bibelns första rader när Gud säger "Låt oss göra människor till att vara oss lika." Kärleken som behöver en like för att vara verklig kärlek är Guds hela väsende.
 
Dantes val att skriva vackert om döda Beatrice verkar svekfullt mot den fru som varit hans sedan han var tolv år, hon som födde honom fem barn med livet som insats. Det var det kanske men jag  tror att Dante på detta sätt visar att vi inte kan kräva denna fullkomliga kärlek från någon människa. I allegorins form tror jag han skriver om Gud. Och om han inte hade den avsikten är det ändå så jag läser La vita nuova. För mig blir La Vita Nuova som Bibelns Höga Visan-visst den är också en kärlekssång till en människa, men för mig får den liv därför att den  också talar om Herren Kärlek, El Shaddai, den ammande guden som ger tillräckligt av precis det vi behöver.
 
Men dagens människor som ofta låter en dödlig och ofullkomlig människa som de delar sin vardag med ta Guds plats blir ju alltid djupt besvikna på den älskade som alltid måste svika. Ingen är ju Gud med Guds förmåga till ständigt utgivande kärlek.
 
När Dante låter Beatrice bli sin frälsare i Komedin förtydligas hur hon inte bara är ungdomskärleken utan också en allegori för Jesus och frälsningen. Rakel och Lucia blir så allegoriska representanter för  Gud Fader och den Heliga Ande.  Så härligt feministiskt att den Gud som är både man och kvinna här får representeras av tre kvinnor: Moder Rakel, dottern Beatrice och ljusbärarinnen Lucia. Komedin är förstås inget feministiskt debattinlägg däremot är Dante medveten om att en människas kärlek inte kan frälsa någon.**
 
Hans val av dessa tre kvinnor bygger i stället på hans syn på Kärleken som frälsande kraft; Rakels moderskärlek Beatrices vårlika ungdomskärlek och Lucias passionerade kärlek rakt  igenom martyriet får representera Treenighetens kärlek som alltid söker den älskade även om den älskade gått vilse i sin medelålders mörka skog.
 
Beatrice behöver inte räddas, det är Dante som behöver hjälp.
 
Dante möter Beatrice på bron målad av Henry Holland som tydligen också blev Dante-manisk i midvintertid. Målningen blev klar 1 januari 1883.
 
* och här menar vi ung, han blev kär i Beatrice när han var 9 år gammal, hon var 8.
** även om den stundvis kan vara en underbar lycka med försmak av Himmelriket.
 

Kommentarer
Postat av: klaus

Men indirekt kan människors kärlek ha stor betydelse för en människas räddning.

2014-12-02 @ 18:41:13
Postat av: klaus

Hade förr om åren en liten fantasi utifrån vad Paulus skrev om att en av makarna kunde helga den andra i de fall bara en var troende. Jag såg framför mig hur en liksom riktig kristen, en som jag faktiskt tycker om, höll Jesus i den ena handen och mig i den andra. Och jag i min tur kunde hålla alla jag älskar (men som inte är kristna!) i handen osv.
Men så kom jag ihåg alla de som är väldigt ensamma och inte har någon "i riktning Jesus" att hålla i handen.

2014-12-02 @ 18:49:13
Postat av: Anonym

Klaus: Jag tror absolut att det inte bara är ett tillval utan en grundläggande plikt och gåva vi har som kristna att älska varandra till Gud. Däremot är jag benägen att förstå Dante som inte skrev om sin fru som den frälsare han behövde. det kan vara ett tungt ok att bära för den som ska "vara Gud" för mig.

Men Jobs hustru svek aldrig och när Job säger "dock jag vet att min förlossare lever" då använder han det ord som översatts med "hjälp" om Eva, dvs "frälsare". Om man gör motsatsen till det Dante gjorde när han kallar Beatrice "den Absoluta" och vänder på den kristliga tolkningen så säger Job: "åtminstone min fru lever, henne har jag kvar" och det betyder förstås mycket för en prövad människa. Att förlora sin livskamrat kan därför vara nästan övermäktigt.

2014-12-02 @ 22:01:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0