Det omöjliga mottagandet- om en flaska nardusbalsam och andra presenter

Rogier van den Weyden (ca1400-1464) målade kvinnan med nardusbalsamflaskan 1452.

 

Lydia är en förebild i givande och mottagande. Det är också Jesus, den vars gåtfulla ankomst vi ser fram emot i Advent. En kväll är han middagsgäst hos Simon, en skriftlärd farisé med gott anseende i samhället som fått tillnamnet den spetälske. Enligt traditionen var Jesus bjuden eftersom han gjort Simon frisk från den fruktade spetälskan.

 

Simon är kanske lite dålig på att tacka och ta emot, han känner det där märkliga tvånget att betala tillbaka, att inte vara tack skyldig. det tycker jag märks när en kvinna kommer in och stör middagen med att smörja Jesus huvud och fötter med dyrbar nardusbalsam som förvarades i en flaska som bröts sönder och inte gick att återförsluta så allt innehåll användes. 300 dinarer var den värd. Simon hade alltså fått livet tillbaka geonom att bli fri från sin sjukdom som innebar social isolering och misär förutom själva sjukdomslidandet. Ändå tycker han och de andra att nardusbalsam är för mycket för Jesus.

 

Jesus kan däremot ta emot också en pinsamt dyrbar gåva. Utan att tveka ger han kvinnan bara tacksamhet och beröm. Han säger till de andra i huset att henne ska man tala om så långt och länge som evangeliet färdas.

 

Att ta emot gåvor så kräver förstås att man kan både glömma sig själv och låta gåvogivaren få lysa utan avund, men också att jag inte dissar mig själv och anser mig ovärdig gåvan. Eller, egentligen är det utflöden av samma egenskap: total brist på självupptagenhet.

 

Ikväll väntar miljontals barn på gåvor som de är mästare i att ta emot eftersom de ännu inte hunnit bli självupptagna: de där små onyttiga men ack så efterlängtade presenterna som Sankt Nikolaus gömt i deras skor eller sockar under natten. Som förberedelse för den natten lyssnar vi på Kassias hymn om kvinnan som kom med den pinsamt värdefulla och onyttiga gåvan till Jesus. Så onödigt vacker den också:

 

Kassias Hymn med bulgariska nunnor:

 

 

 

Hon ser allt ganska sträng ut. :-o

Fånig kommentar, förlåt.
Men angående ansikten så undrar jag hur du uppfattar följande ansikte:

http://www.raydowning.com/_Media/i_am_the_way.jpeg

Ett försök till rekonstruktion utifrån Turinsvepningen.
Själv blir jag fascinerad. Ansiktet liknar den klassiska bilden, men är också olik, annorlunda. Hur?

Klaus: Nej, det var en god iakttagelse. Hon ser verkligen sträng ut och inte som en kvinna med mycket dålig självkänsla-tvärtom. Det gillar jag med denna bild.

Svepeduken är intressant både som porträtt och som berättelse. Jag håller med, den är både diealiserad men ändå inte. Så mänsklig ser Jesus sällan ut på bilder från medeltiden. Den känns väldigt äkta. Gåtan finns kvar trots C14-tester.