Av de tre patriarkerna är det bara Isak som aldrig flyttar speciellt långt och aldrig krigar, han bara flyttar runt i Negev och hans drängar och pigor gräver brunnar tills de blir bortdrivna till ett nytt område där de får gräva en ny brunn. Till slut får de stanna i Beer Sheva, där Abraham en gång grävde en brunn, som idag är Negevöknens största stad. Abraham hade särskilt sagt att Isak inte fick flytta därifrån på grund av löftet om just det landet till just Isak av Abrahams alla söner.

 

Abraham tolkar alltså det så att Isak ska bo i den där lilla landremsan som idag kallas Israel och Västbanken, men resten av det land som lovats Abrahams barn skulle tydligen vara Abrahams övriga söners* boplats. Isak stannar lydigt kvar men verkar ändå stå sin far ganska fjärran. I de här gamla berättelserna som traderast muntligt i många hundra år innan de skrivs ner är all information om tankar och känslor knapphändiga. Men vi ser att Isak sörjer sin mor eftersom det står: "Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor."

 

Någon sorg efter Abraham verkar han däremot inte behöva tröstas för. Kanske satte Abrahams missförstånd om att Gud skulle ha Isak som slaktoffer när han var 12 år sina spår livet igenom. Ismael och Isak begraver i alla fall tillsammans sin mycket gamle fader Abraham, 175 år var han när han dog mätt på att leva. De verkar ha funnit varandra efter att Saras avundsjuka drivit bort Ismael från hemmet. Det står nämligen: "Hans söner Isak och Ismael begravde honom".

 

I berättelsen om Isak är det nog dessa korta rader som just nu berör mig mest, hur de båda bröderna begraver sin gamle far tillsammans. Småbröderna var bortskickade österut och nämns inte, men de äldsta bröderna som skilts åt när Isak var liten är där tillsammans. Det står:  "När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, sade hon till Abraham: ”Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak.” Sara visade vad hennes namn betyder: furstinna. Hon ville inte låta sin son leka med slavinnans barn.

 

Isak sörjde ändå sin mor, trots att hon berövade honom hans storebror. Men han var inte så lojal mot henne att han inte ändrade det tokiga hon gjorde. Han tog tydligen upp kontakten med storebror när hon dött. Det är en tröst för oss föräldrar att det vi gjorde fel kan repareras och utan att våra barn hatar oss för evigt. Ju äldre man blir desto mer förstår man sina egna föräldrar och försonas med deras misstag.

 

Isak var med om värre än många barn, först tas hans storebror ifrån honom av hans mamma och sedan vill hans pappa döda honom. Men han försonas med dem, sörjer sin egoistiska och snobbiga mamma och begraver sin fanatiska pappa. Ändå låter Isak inte sina föräldrars missgrepp fortsätta. Han ser till att inte låta mammans snobberi styra hans vuxenliv och tar upp kontakten med sin storebror när hon är död.

 

Isak är kanske den patriark som mest liknar Jesus trots att det står minst om Isak i patriarkberättelsen. Han krigar aldrig och är den som verkar leva mest i försoning både med sina grannar och-det svåraste av allt- med sina mycket bristfälliga föräldrar.

 

 

*döttrarna glöms ju som vanligt bort, eller så tillhör han de män som inte kan få annat än söner, många blir de i alla fall: först Ismael som räknas som arabernas förfader oc Abrahams arvtagare i Koranen. Efter Saras död gifter gamle Abraham om sig med Ketura som föder honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shuach. De får ta i besittning länderna österut, enligt 1 Moseboken, för Abrahams barn skulle ju bo i länderna från Medelhavet till Eufrat.