Johannes Döparen, Tom Bombadill och andra vandrare

 

Dag Hammarskjöld-leden, min hemtrakts pilgrimsled. Bildplats.

 

Idag har Stig namnsdag och namnet betyder vandrare. Det passar bra att det namnet kommer i Johannes Döparens vecka i Advent för Johannes var en verklig vandrare. När jag läser om Johannes tänker jag också på andra vandrare som levt ett enkelt och rikt liv. Två litterära karaktärer som trogna läsare vet att jag gillar är Tom Bombadill och Hjortrongull. Liksom den verklige Johannes lever dessa nära vatten och har allt vad de behöver.

 

Tolkien som skrev om Ringens värld var djupt troende katolik men ville inte skriva ett kristet manifest, han lät bara sin fantasi flöda och berättelsen om Tom Bombadill och Hjortrongull började som ett sätt att roa Tolkiens barn redan på 1930-talet långt innan de fick en nyckelroll i den mörka Sagan om ringen på 1950-talet.

 

Vandrare har alltid mötts med misstro och beundran, ibland ganska motvillig sådan. De bofasta bönderna såg sina höskördar ätas upp av kringströvande renar och luffare var skrämmande men också välkomna källor till nyheter om andra bygder och fjärran händelser. Den kristna tron beskrevs från början som Vägen. De kristna kallades allra först "de som vandrar den vägen" och än idag är ett sätt att fördjupa sin tro att pilgrimsvandra. Människor attraherades av deras enkla och krlstliga liv men samtidigt har inga troende förföljts och hatats lika mycket som kristna från början för nästan tvåtusen år sedan till denna dag.

 

På vandring är en stor materiell rikedom bara till besvär, det gäller att resa med lätt packning. Alla som prövat vet att man då märker hur lite man klarar sig med. Männsikor är ju oftats utrustade med fötter som vill gå så fort vi kan det. När små barn lärt sig gå står de aldrig stilla, de sitter aldrig de bara går och springer runt. Men när de ska sova somnar de bäst i famnen elelr på ryggen av en vuxen som går. Det finns inget mer lugnande än normal gångtakt. För den som kan gå finns inget mer avstressande än att gå och inget bättre sätt att få reda i sina tankar. En vandrare befinner sig i ett tillstånd av harmoni.

 

Det är inte konstigt att de litterära gestalter som ska representera fullkomligt tillfredsställda och sant rika är just vandrare; Snusmumriken, Paradis-Oskar och Tom Bombadill. Tom har dock ett hus att bjuda in ovana vandrare till så han blir som en kombination av Snusmumriken och Muminmamman. En alldeles oslagbar blandning av frihet och omtanke och Hjortrongull, Toms fru,  är också en av få kvinnliga vandrare i litteraturen.

 

I Bibeln finns förstås kvinnliga vandrare, exempelvis de kvinnor som följer Jesus och de är sannerligen rika, de försörjer ju Jesus och lärjungarna. "Rik nog som nöjd är" är en typisk broderad bonad i Tornedalshem. det är det jag tror vandraren står för. Vandraren vet vad de behöver och letar inte efter mer. Vandraren delar gärna sin matsäck med dem som behöver det; ett litet namnlöst djur, ett barnhemsbarn på rymmen, trötta flyktingar eller fiskare som lämnat sina nät för att förkunna Guds rike.

 

Adventskalenderns namnsdagslängd ger oss först Lasaros och sedan Stig. Det blir en intressant kontrast mellan den rike mannens överflöd, som ändå inte leder till något gott eftersom mannen behåller det för sig själv, och vandrarens rikedom som blir större av att dela den med andra.

 

 

 

Så intressant, jag som på lite flummiga vägar (lång historia) fått veta att min identitet stämmer med "The wanderer" fastän på senare år mer av "The follower". Det är inte bra att inte kunna stanna upp, utan vara liksom tvingad att alltid vandra.

En stor skillnad mellan CS Lewis och Tolkien, vilket också ledde till många griniga kommentarer från Tolkiens sida, var just att Tolkien tyckte rätt illa om den typ av allegorier som Lewis gärna använde sig av (Narniaböckerna t ex). Aslan = Jesus, osv osv. En viss symbol eller person i boken motsvarar något eller någon i verkligheten. Detta blir gärna lite förutsägbart och platt och liksom uttänkt med hjärnbarken. Tolkiens bilder kommer som ett slags drömmar som vävs samman av många olika saker; kristen tro men också första världskriget, industrialiseringen, ett förlorat "förr" och säkert annat (andra världskriget också med onda diktatorer och ett onda riken i öst). Drag av Jesus kan man se hos flera personer: Frodo, Aragorn och Gandalf. På det sättet så blir Tolkien mer av någon som öppnar sig för en större intelligens och lite mer låter saker hända, inte lika mycket intellektuell kontroll.

Tycker ja, tra la la..

Det som är spännande med vandring är ju att man hela tiden upptäcker nya saker,iaktar ,lär sig nytt ,förändras. Läste på nätet att medeltidens pilgrimer var något av dåtidens turister, ligger väl något i det när många människor aldrig lämnade sin hemby så var en vandring något stort och banbrytande.visions vidgande.

När det gäller Tolkien och lewis så får man konstatera att nätet och Youtube svämmar över av Tolkien , dikter,sånger,älv språk. har i bland och tidvis spelat fantasy online spel och mött ungdommar som sagt att jag aldrig någonsin kommer att lämna dessa underbara världar, vilket fick mig att grubbla varför.

Jag tror att nutids samhället tyvärr blivit för rationellt kallt och cyniskt det finns inte längre rum för "heliga hemligheter" och "mysterier" ungdommar som blir sjuka och deppade av att allt bara handlar om jobb och pengar och utseende, det kan jag förstå, även om vissa vetenskapsmän säger att det säkert finns jättespännande planeter ute i världs rymden , liv och civilisationer där ute så kokas det offentliga samtalet oftast ner till människan som en politisk eller arbetskrafts varelse, det finns inget hopp och framtid i sådana visioner som bara är för dom smarta och duktiga,då är ju Tom Bombadill och Hjortrongull av annan (godmodig) sort liksom :)

En kommentar till angående bilden. Jag kan missta mig, men jag har fått ett intryck av att när kristna säger "då är jag intet" så finns det en bismak där av "då är jag noll, dålig, ett skrutt" - det finns något negativt med det. Där jag kommer ifrån så var "då är jag intet" något mer lugnt konstaterande och djupare in stort och fantastiskt.
Men jag kanske misstar mig. Många av mina kontakter med kristna i kommentarsfält har känt som att de är väldigt noga med "jag, mig och mitt" och om man är så, så blir ju "då är jag intet" färgat av stor rädsla?

..Men inskriptionen säger ju att då är Gud i mig, vilket var den positiva "känsla" jag liksom efterlyste.
Jag krisar lite i förhållande till kristenhet just nu (många verkar så stööniga när man följer kommentarsfälten) och längtar nästan tillbaka till mitt gamla sökande jag som snusmumrik-likt gick över bergsryggarna istället för att som nuförtiden slåss med kristenhetens videbuskar, mygg och broms...

Klaus jag tänker så här att jesus talade om att "tvätta varandras fötter" Paulus om att bygga upp varandra och liknande skriftställen , har i det flydda berömt Alma, sofia (tidskriften evangelium) och underbaraclara och jag tycker man blir alltid glad eller finner matnyttiga ting på deras bloggar kristna kvinnor som är föredömmen i att bygga upp , och lockar i vart fall mig som läsare att vilja fördjupa mig ,lära mer.har haft någon teori innan som kanske är fjompig men jag resonerade så att många kvinnor är vana vid att tjäna, snyta barn, laga mat, serva gubbar, jobba med vård eller skola dom klarar av att lämna egot hemma för att andra ska få växa = ödmjukhet.

videbuskarna upfattar jag ofta som män som tar plats och syns och vill hävda sina uppfattningar tyvärr ibland med stöddig mentalitet och "jag kan min bibel" trista tuppfäkningar och dessa herrar om dom verkligen vill leda folk till jesus ,inte skämma bort människor, borde nog sansa sig och vika ner sig, betjäna.

Men sedan är ju bibelstället som säger, älska din nästa så som dig själv rätt intressant tycker jag, man måste ha själv intigritet för att älska sig själv och andra människor på rätt sätt. så att utplåna sig själv kan ju inte vara bra.sans och balans helt enkelt tror jag.

Tack Lars, du är verkligen en både supersympatisk och klok människa.
Själv är jag en konstig blandning.

Tack Klaus,det var snällt sagt :)låter kul och sympatiskt att vara en blandning.

Hade vänner förr där vi ibland satt nätterna igenom och resonerade och spånade på alla möjliga konstiga saker, är jag på nätet eller på Almas blogg har du alla gånger någon att prata med om du vill :)

Kära vänner, Lars och Klaus, jag ska svara bättre på era underbara och kloka och vänliga kommentarer här, nu hinner jag inte. Men jag är så glad och imponerad av er klokskap och tacksam över er vänskap.

Klaus: oj, vad mycket klokt du uttrycker här, tanken vandrar iväg på nya vindlande stigar.Jag känner inför det här Hammrskjöld-citatet att det är så skönt att vara "intet" som när jag ser på stjärnhimlen och inser att jag finns bara här en nanosekund och jag finns mitt i detta enorma universum ändå. Att Gud låter mig vila i sig själv och i detta universum gör detta lilla Skrutt till det största som finns.

Kristenheten har ofta misstolkat det som att man ska förakta sig själv men det leder bara till att man föraktar andra ännu mer. För mig är det bara en stor trygghet i att jag inte är så stor och jag kan trampa fel och vingla hit och dit, jorden snurrar ändå på sin plats i rymden. Det är en tröst när allt blir misslyckat ibland.

Men samtidigt är jag i Gud och på så sätt har jag ansvar för mitt liv, jag representerar inte bara mig själv utan är del i det som Paulus säger i 1 Kor 15: "Gud blir allt, överallt" en möjlig översättning är också "Gud blir allt i alla".

Sedan vill jag inte direkt dissa den kristna bloggosfären men där finns mycket bråte, ett fåtal sura gubbar (stöter sällan på sura tanter där, det skulle vara jag själv då)som vräker ur sig de mest okristliga vidrigheter till skam för hela kristenheten och Jesu namn. Det blir så att jag tar pauser, som nu i adventsfastetider för att orka eftersom Paulus säger: "Låt inte bedra er. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd.”(1 Kor 15:33).

Lars:Du har så rätt om tjänandet och ödmjukheten. Det är som om många kristna män är så rädda för "kvinnlighetsstämpeln" som världen i övrigt gärna sätter på kristna män, att de grottar ner sig i GTs krig och att försvara desamma som Guds vilja och dessutom slå ner varje meningsmotståndare med hjärtlösa epitet som "antikrist" och "liberal".

Lars och Klaus: Det blir mer Tolkien och Lewis här, det kan ni vara säkra på. Jag älskar dem båda men som barn var Lewis mer lätttillgänglig och hur genussynpunkt tycker jag nog att han vinner över många andra Fantasy-författare även sin vän Tolkien. Men precis som du uppfattar det, gillar jag det drömska och fragmenten av större berättelser som återkommer hos Tolkien.