Lydia som vi möter i Nya testamentet är den första europé som blir kristen enligt Apostlagärningarna. Hon möter Paulus och Silas och känner genast igen den Jesus de talar om, så här berättar de om mötet med Lydia:

"På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: ”När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.” Och hon gav sig inte."

 

Lydias hus blir sedan samlingsplats för församlingen som snart bildas i Filippi i Makedonien, hon blir en tillflykt för Paulus och Silas när de fängslats pga att de predikat om Jesus. Hon ger församlingen ett hem. Men namnet Lydia betyder kvinna från Lydien vilket kan betyda att hon inte kom från Makedonien utan från Lydien i nuvarande Turkiet. Hon är kanske lite av en främling i Makedonien och vi vet att hon umgås med judar, det förstår man av att hon kallas gudfruktig och samlas vid ett böneställe på sabbaten.

 

Lydia  är dessutom företagare i purpurbranschen, purpur som utvinns ur purpursnäckor, är en dyr färg bara de rikaste har råd med äkta purpur. På Lydias tid var purpur kejsares och andra högättades färg. Hon verkar alltså ha varit en av många välbärgade kvinnor kring Jesus och i den första församlingen. Och att hon är generös förstår vi av att hon tjatar sig till att Paulus och Silas ska bli hennes gäster och senare hyser hon som sagt var hela den kristna gemenskapen i Thyatira i sitt stora hushåll.

 

Visst är det fint att vara så där generös som Lydia, hon är en av mina stora förebilder i Bibeln. Hon är generös liksom européer ofta är. Det är ett av de bästa Europa har, givmildheten. Men hur är det med generositeten att ta emot? Men vi som mött generösa människor vet att det ibland kan bli fel. En del vill aldrig ta emot själva , bara ge. Det är den typiska europeiska snålheten och ett av Europas sämsta drag. Vi ger så gärna pengar, goda råd och bildning, men vad tar vi emot från andra?

 

Generositeten som begränsar sig till att bara ge men aldrig ta emot, aldrig våga vara en av Jesus minsta, aldrig våga visa sig beroende av andras omsorg, är egentligen inte så generös. Den som verkligen bjuder på något är den som vågar ta emot. Tiggaren som tacksamt tar emot en hundralapp i sin mugg ger ju något vi andra knappast vill bjuda på: en möjlighet för andra att känna sig som den generösa purpurhandlaren Lydia.

 

Men Lydia tog också emot, hon lyssnade och lät sig undervisas av de där främlingarna som reste runt i Mindre Asien och nu kommit till Makedonien. På så sätt är hon en bra förebild för den självtillräcklige européen som gärna skickar ut lärare, bistånd och missionärer, men som är sen till att på riktigt ta emot undervisning av andra.

 

Så här inför julen känns det roligt att kunna ge genomtänkta gåvor som man hoppas kommer till glädje och nytta och vi vet alla att det verkligen är bättre att ge än att få. Men ju längre jag lever desto mer ser jag att det verkligt svåra, det som verkligen kostar på, det är att ta emot utan hopp om att någonsin kunna ge tillbaka.

 

Själv blir jag sårad om folk ska betala för tjänster och gåvor jag gett. Ändå är min egen ryggmärgsreaktion när jag får något att genast "betala" tillbaka på något sätt. Den där "gamla européen" som är så självtillräcklig vrider sig i plågor i mig om det inte går. Men jag jobbar på att bli som Lydia, Paulus och Silas. Ta emot och som tack ge just bara ett tack och låta välsignelsen av att vara goda gåvors givare vila över den Lydia som delat sitt hus och bröd med mig och den Paulus och den Silas som lärt mig något viktigt om livet.