Ett livsavgörande beslut tog jag sommaren när jag var 15 år, jag anmälde mig till en missionsresa till Tanzania och där blev jag människa. Jag mötte henne aldrig, men fick förstås höra talas om henne när jag var där: Tanzanias kändaste svensk, "mama" Barbro Johansson (1912-1999).

 

Hon representerar allt som är gott med den europeiska givmildheten. När så många missionärer och biståndsarbetare ville uppfostra, snart åkte hem och sade sig "ge sitt liv" för Afrika, åkte Barbro Johansson i stället hem till Tanzania och blev tanzanisk medborgare 1962 där hon ansåg att hon, precis som jag, fann sitt liv och blev sig själv. 1948 byggde hon landets första flickskola och utbildning blev hennes expertisområde.

 

Mama Barbro  blev också utbildningsminister i Tanzanias regering och  var en nära vän till Julius Nyerere, landets första president och detta trots att hon var en uttalad feminist och brann för flickors utbildning i ett patriarkalt land i en patriarkal tid. På många sätt liknade hon "mama Lydia" i Makedonien som levde 1900 år före henne. Att se till den materiella omsorgen med mat, husrum och utbildning var ett och samma som att evangelisera för dem båda. Och det hade de ju alldeles rätt i.