Dagens datum har dock att göra med Marias "obefläckade avlelse"* vilket är en konstig historia om hur Maria blev till genom att hennes pappa Joakim kysste hennes mamma Anna och så blev hon till. Att kalla denna saga "obefläckad avlelse" säger en del om gamla hedniska hellenistiska idéer om sex som fult, till och med mellan gamla makar i ett långt äktenskap.

 

Under medeltiden, när dessa sagor uppstod, ansågs kvinnor vara fulla av sexuell ondskefull lust och med den obändiga lusten ledde de män in i synd och evig död. Synen på sex som äckligt och skamfyllt och kopplat till kvinnors allmänna uselhet gjorde att mamma Maria som förebild för kvinnor snarare blev en ytterligare börda som visade exakt hur värdelösa kvinnor var i jämförelse med denna jungfruliga idealbild som aldrig sades ha haft sex ens med sin make Josef och till och med kommit till utan sex, "rent och obefläckat". Vilket är ett tydligt avsteg från kristendomens judiska vagga. Inom judendomen ansågs inte sex inom äktenskapet som "befläckande", tvärtom.

 

Vilket osökt leder mig till dagens kalenderkvinna: Virginia Woolf som var feminist och lyckligt gift med en "penny-less jew". Hon skrev om detta äktenskap: "Love-making — after 25 years can’t bear to be separate ... you see it is enormous pleasure being wanted: a wife. And our marriage so complete."

 

Bara för denna enda kloka och vackert formulerade mening kunde jag ha haft Virginia Woolf som en förebild. Men nu skrev hon så mycket mer också. Mitt första möte med henne kom sent när jag nyss fött mitt femte barn och under amningsstunder lyssnade till Lena Endres inläsning av Mot fyren med Woolfs träffsäkra porträtt av Mrs Ramsay, moderligheten i all sin styrka och skönhet,  som jag förtrollades av så mycket att jag måste läsa den sedan i engelsk utgåva. Sedan kom Mrs Dalloway in i mitt liv och plötsligt förstod jag Timmarna och sedan Bloomsbury-gruppen där Virginia Woolf var en sammanhållande energikälla.

 

Hennes drömska prosa, på gränsen till poesi, har ett oemotståndligt lugnande sug för mig men hennes sätt att exakt beskriva människor och deras liv gör att jag inte vaggas till sömns utan snarare vaknar upp och ser världen med klarare ögon. Tragiskt nog led hon av psykisk sjukdom som förvärrades av hennes förmåga till klarsyn och till slut orkade hon inte leva vidare och tog sitt liv genom att fylla fickorna med stenar och dränka sig som väl är det de flesta förknippar med Woolf. På Virginia Woolf-bloggen utrycks det jag tänker så väl: "People often overlook the fact that she lived until she was nearly 60 years old, had a long, happy marriage, survived the death of many of her close friends and family members and achieved the career that she always wanted, despite her ongoing struggles with mental illness."

 

Som en motbild till den gängse bilden av Woolf som en tragisk överkänslig konstnärssjäl vill jag därför i dag visa upp henne som ett exempel på det goda äktenskapet som en trädgård för kärlek. I sitt avskedsbrev till sin man skrev hon:

 

"You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been."

 

 

 

*Idag firar katoliker Maria obefläckade avlelses dag, 1901 fick vi i Sverige  i stället Virginia i almanackan.