Apropå Tom Alandhs "Och förlåt oss våra skulder" och all mobbing
Skriket
”Vi gick ut
på skolgården tillsammans, jag och han
vars namn och ansikte
jag inte minns. Vi prövade den mänskliga
röstens räckvidd:
han fick skrika för allt han var värd
jag skulle höja armen på avstånd
för att signalera
att ljudet nått fram.
Han ropade från andra sidan parken-jag lyfte
armen. Allt längre bort
från vägens slut
från bergets fot
från utsiktsplatsen vid Fretwells farm-
jag höjde en arm.
Han lämnade stan, dog tjugo år gammal
i västra Australien
med ett kulhål i gommen
Du vars namn och ansikte jag inte minns
jag hör dig fortfarande, du kan sluta skrika nu.”
Simon Armitage
Kommentarer
Trackback