Som så många andra här i trakten jobbar en av oss i Malmfälten. Det ovanliga i sammanhanget är att det är jag som flyttat hit och inte tvärtom någon härifrån som jobbar där. Hur får man vardagen att gå ihop? Ja det går bra. Barnen är med mig och Hr. Bråddjup får leva som en frånskild varannan veckas-förälder. det har visat sig är de föräldrar som stressar minst av alla. Så han har det bästa av två världar. Lugn och ro och bara tänka på sig själv och jobbet varannan vecka och fullt ös medvetslös hos familjen varannan.

 

Jag är ju alltid här och det kan låta som om jag har det svårt, men jag är övertygad om att jag har valt den goda delen. Jag vill ha fullt ös. Jag älskar min stora familj och alla djuren. Varje dag fylls jag av luftballongslätta glädjefnattar över att mina hästar bor hos mig, mina hundar finns hos mig och att katterna vill tigga mat av just mig. Men framförallt för att jag får vara med mina barn mycket mer än när vi alla bodde i stan*. Jag får prata med Aron när han på egen hand läst jättelångt i De yngstas Bibel för första gången i sitt liv. Jag får dricka te med Linnea och ge henne halskurer när den ömmar. Jag får pussa Elis tills denna svårväckta gosse vaknar. Jag får ordna logistiken så Hanna-Félice hinner till universitetet och mamma kan handla. På natten somnar små gossar med sina små händer i mina och då är det så där som man säger, men inte riktigt tror på tills man upplever det: hjärtat vill spricka av lycka och kärlek och naturligtvis gråter jag en skvätt av pur fröjd.

 

Hr. Bråddjup sover ensam och vaknar ensam. Går till jobbet utan stress men har ingen att krama innan de springer till skolbussen. Går hem från jobbet utan stress för ingen väntar ju hem honom någon viss tid. Jag får skynda mig från jobbet för att slippa bli utelåst och knacka på fönstret för att få hämta Aron. Sedan laga mat i flygande fläng och slänga in ombytta barn i bilen igen och vidare till ridning, dans, jujutsu eller kör. Medan barnen byter om får djuren mat och vatten. Sedan jaga barnen i säng , röja i köket och läsa, sjunga och be:

 

"Hos dig finns alla färger , hos dig finns alla ord. Vartenda språk förstår du som talas på vår jord. Hos dig finns hela tiden varenda liten dag. Allt bär du i ditt hjärta och där finns också jag."

 

 

*Som vi kirunabor säger och det råder ingen tvekan om att stan är Kiruna,varken Luleå, Murmansk eller Tokyo kommer någonsin att bli stan för mig.