I Sverige är det nästan gratis att bedriva gruvnäring. Under 1990-talet fick många arbetslösa göra geologiska undersökningar av berggrunden i Sverige. Resultaten är offentlig handling,  alla som vill får ta del av dem gratis. Inga kostnader för mineralletning , alltså. Ovanpå det togs gruvskatten i Sverige bort 1992. Sverige har dessutom en oerhört låg bolagsskatt, 22% och bolag betalar ingen kommunalskatt.

I Kaunisvaara ansåg staten att Northland Resources var så gränslöst värdefullt för bygden att de till och med slapp betala avgift till Bergsstaten. Denna avgift kallas mineralersättning, den är i Sverige rekordlåg: 2% av vinsten företaget gör. 1,5% ska av detta gå till markägaren och 0,5 % till staten. Som jämförelse tar gruvlandet Australien 30% i sin motsvarighet till Sveriges mineralavgift och geologiska undersökningsresultat är inte gratis att ta del av.

Liksom i fallet med bankväsendet har vinsterna privatiserats medan alla kostnader för kommunerna där brytningen utförs är kommunens egna, skattebetalarna får ingenting men betalar allt. Pajala och Malmfältskommunerna har blivit riktiga fly-in-fly-out samhällen. Arbetskraften i gruvorna bor i Norge, Finland, Kalix, Haparanda, Arjeplog , Arvidsjaur, Boden, Jokkmokk, Älvsbyn, Luleå, ja till och med i Stockholm. Systemet med att jobba sju dagar och vara ledig sju gör att detta är möjligt. Det obefintliga bostadsbyggandet, i främst Malmfälten, gör det också nödvändigt för de enskilda arbetarna att hyra barack eller sängplats i stället för att ta med sig familjen och flytta.

På 1960-talet byggde LKAB bostadshus ritade av arkitekten på modet; Ralph Erskine. De bekostade offentliga konstverk i parken i Svappavaara. Nu rivs delar av Ormen Långe, som Erskine.huset kallas och parkeringar med baracker fulla med sängar till gästarbetare från andra kommuner är det enda som organiseras i stället för parker med offentlig konst. Gruvområdet blomstrar och sjuder av liv medan Svappavaara förfaller och rivs.

I det närbelägna gruvberget Merttainen gapar ett gammalt dagbrott från 1950-talet. Det var tills helt nyligen omgivet av Mertasenos naturreservat; en fjällnära urskog med tallar som började växa på 1600-talet. I skogen rådde en magiska stämning och stammarna var så tjocka att man fick vara två eller tre personer för att nå runt en tall. I sydsluttningen på berget blommade tibasten tidigt i juni. De gamla jättarna skyddade också björkar som växte sig raka och ståtliga i skydd av de fyrahundraåriga furorna. Tjäderspillning och lospår visade att den gamla skogen också rymde många mer kortlivade varelser som kräver urskogens miljö för att trivas.

Nu förbereds ny brytning på Merttainen, skogen skövlas och vägen breddas till gruvan för de jättelika truckar som ska köra malmen till järnvägen i Svappavaara. När malmen är slut ska visserigen gruvbolaget återställa marken. Men går det som i andra fall blir det inte mycket med den saken och en skog från 1600-talet går ju förstås aldrig att återskapa. Outukumpu lämnade Viscariagruvan på 1990-talet och det tog lång tid innan spåren av gruvbrytningen inte längre stack i ögonen. Tomten är nu en vindkraftspark, väldigt vacker och ståtlig i fjällmiljön, men nu hotas den av stigande mineralpriser. Vindkraft har inget företräde framför gruvbrytning.
Man får hoppas att det åtminstone inte går som med guldgruvan i Blaiken som stängdes när guldet inte längre var brytvärt. Lapland Goldminers försatte sig i konkurs, 3.3 miljoner kronor fanns i kassan. 200 miljoner kronor kostar saneringen och återställandet av gruvområdet. Storumans kommuns skattebetalare får betala det. Liksom Pajalas skattebetalare får betala för gruvan i Kaunisvaara och alla trafikanter får betala med sina bilar och till och med liv efter vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara där en  90 ton tung speciallångtradare ska frakta malmen 16 mil enkel väg till malmbaneterminalen i Svappavaara var sjunde minut, allt enligt företaget  Cliffton mining, ett varumärke i Swerock AB som ingår i Peabkoncernen och har fått uppdraget att köra malmen från Kaunisvaara till Svappavaara-terrminalen.
Förra sommaren tog det en 1,5 timmar att köra de vanligtvis 20 minutrarna mellan Vittangi och Svappavaara pga förstärkningen av vägen, inte betalar Northland, det gör Trafikverket, alltså vi skattebetalare. Dessutom betalar vi också våra bilars skador och punkteringar. Människoliv kommer att gå till spillo och det står förstås inte heller Northland för. Ändå har det inte protesterats mot detta i Pajala och Kiruna på samma sätt som i Kallak i Jokkmokk. Det beror på att detta område inte är avskilt för endast renskötsel och rättsligt är det svårt att hävda att gamla gruvtrakter inte ska exploateras ytterligare om man inte har en rättsligt stark intressent som rennäringen på sin sida.

Detta är också den viktigaste orsaken , tror jag, till att Sverige inte skriver under ILO 169 om urbefolkningars rättigheter. Där fastställs nämligen att befolkningen som bodde i landet innan landets nuvarande gränser fastställdes ska ha speciella rättigheter till mark och vatten i området. Det innebär att alla samer och kväner (eller lantalaiset om man så vill) skulle ha rätt till det som kallas kronoöverloppsmark där den mesta gruvnäringen bedrivs i Lapplands och Västerbottenskommunerna. Kronoöverloppsmarken skulle bli mark där befolkningen skulle ha något att säga till om i fall exempelvis en gruva vill etablera sig. I nuläget är endast en minoritet samiska familjer renägare och medlemmar i samebyar med speciella rättigheter till mark och vatten i Lappland och Norr- och Västerbotten. Om ILO 169 blev svensk lag skulle betydligt fler ha andel i markerna som nu skänks till utländska gruvbolag.

Och eftersom våra styrande tycker gruvnäringen är så viktig för Sverige, Pajala och malmfältskommunerna att det är värt i stort sett vad som helst att få hit gruvbolagen för att tömma våra berg lär ILO 169 aldrig ratificeras i Sverige.

*Den lille mannen längst till vänster är bergsingenjör Asplund från Luleå  som gifte sig med farmorsmors äldsta syster Maria. När hon dog i barnsäng 29 år gammal gifte han om sig med hennes lillasyster Anna. Min pappa berättade att denna man av övre medelklass som gifte ner sig så med kvinnor av den fattigaste delen av lokalbefolkningen var en hängiven socialdemokrat och en rakt igenom god människa.