Ewa-kursen tog också upp sitsen. Vilken sits ger hästen friheten där vi tar ansvar men hästen kan röra sig i balans? Ewa menar att det är den sits jag alltid använder på Smilla än så länge: stöd i stigbyglarna och vikten på sidorna av hästens rygg där starka muskler bär. Detta åstadkoms med att ryttaren vrider in knät och ser till att bakre lårmuskeln hamnar bakåt medan främra lårmuskeln har kontakt mot hästens sida så framifrån ser benet väldigt smalt ut. Barbacka är det på denna del av översknkeln man bör balansera i stället för att sitta tungt ner med stickande sittben på hästens rygg. Jag förklarar dåligt men titta på denna bild så förstår ni:
Bitte och Godis
Ewa berättade att många av hennes elever protesterar: "Jag blir så spänd i benen." Ewa undrar då "Varifrån kommer tanken att vi ska vara avslappnade på hästryggen?" Min egen tanke är att vi ska undvika att vara spända men man kan ju inte vara totalt avslappnad, då klarar man ju bara att ligga ner. Ridningen kräver tonus. Avspänd anspänning som man brukar tala om i yoga och Pilates stämmer väl in på ridningen.
Stark och snabb och ändå vill hon samarbeta med mig-lycka!
Skillnaden mellan spänd anspänning och avspänd anspänning märker man bäst när man går på normalt underlag, då är man vanligtvis avspänd men med tonus och sedan måste gå över ishalka då är man spänt anspänd. Så kan man ju inte gå en längre stund utan att få ont i kroppen och så ska man förstås inte rida. Det är ju här frågan om att våga släppa kontrollen kommer in och våga släppa ut spänningen och släppa in tonusen.
Den som sitter upp på ett stort starkt djur som springer fortare än någon människa och har flyktinstinkt har ju de facto alltid släppt kontrollen. Det är hästens val att samarbeta som gör att de flesta ridturer leder till lyckorus och inte olyckor. Det är naturligt att en människa i det utsatta läget känner kontrollbehov men det är viktigt att förstå att det enda vi behöver och kan ha riktig kontroll på är vår egen kropp. Genom vår egen hjärna och kropp får vi kontakt med hästens hjärna och kropp och med avspänd anspänning gör vi oss obefintliga på hästryggen för vi bär oss själva på framsidan av skänkeln och samarbetar med hästen om att vi båda ska ta oss fram tillsammans.
