Jag har kallat dig vid namn IV

Barnen i Norden för 150 år sedan fick tidernas mest uppfinningsrika förnamn. Just då, när industrialismen och urbaniseringen växte fram blomstrade kreativiten  i namngivandet. Förr hette varannan generations äldsta pojke Filip och varannan Jonas, Jonas Filipsson fick sonen Filip Jonasson. Man bodde på samma plats i många generationer och behövde inga kännetecken mer än vems pojke/flicka man var.

 

Men för att synas i vimlet när landsbygdens folk flyttade in till städerna kunde ett namn hjälpa till. Inte heller måste man nöja sig med trygga bondska namn som Anna och Erik längre, nej, nya namn för en ny tid och namn som förut aldrig uttalats av någon eller bara burits av berömdheter i andra länder eller litterära verk fick nu användas av den alltmer sturska allmogen: Serufia,Linnea, Adelbert, Emma, Viktualia, Krysantos och sagornas Oscar markerade att föräldrarna i sina barn såg en ny framtid.

 

I staden fanns inte förankringen till gården så gårdsnamnet räckte inte att hänvisa till. Inte heller kunde man presentera sig som pappas flicka längre, för pappa bodde ju på en helt annan ort. Så blev både patronymer och gårdsnamn ärftliga  efternamn; Johansson, Gretasson och Innergård. Nygård och Koberg, Alamaa och Mattila var alla gårdsnamn som tidigare följt med gården så den som tog över den fick det tillnamnet på köpet och den som flyttade blev av med namnet.

 

Så när gårdarna inte ens var ett minne lever gårdsnamnen kvar i generationer. Efternamnen blev namn som inte byggde på att någon sett mig, inte ens en trött ämbetsman som skulle hitta på sitt tjugonde soldatnamn den dagen. Namnet blev i stället en administrativ kod som började identifiera en enskild familj som gavs av en präst som inte brydde sig så mycket om huruvida man var drucken vid registreringstillfället eller om man visat tapperhet i strid.

 

Ingen urskiljde dig i vimlet. Men de var heller inte slav under byns fördomar om din släkt. Du var ingens statare eller torpare. Skillnaden mellan lantarbetarens jordbundenhet och industriarbetarens lönebundenhet var hårfin. Men det var en skillnad och mellan arbetsgivarna var det nära i staden, man kunde byta när som helst. De nyinflyttade tog sig den fria människans rätt att ge barnen nya namn som sgnalerade en ny tid, en ny människa med ett alldeles nytt namn. Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump och Oscar Vitalis Eliud Karlsson Lindström klev fram ur vimlet och vägrade reduceras till en anonym kugge i Grottekvarnen.

 

 

Pippi, som fått sitt egensinniga namn tolkat till hundratals språk, här det bulgariska: Пипи Дългото Чорапче (Pipi Dalgoto Chorapche) (Пипилота Виктуалия Транспаранта Ментолка Ефраимова Дългото чорапче - Pipilota Viktualiya Transparanta Mentolka Efraimova Dălgoto čorapče)

 

 

Härlig bild på Pippi, ja så där känner man sig mellan varven håret står på ända och gul strumpa på ena benet :)

Astrid Lindgren och Tove Janson hade en bra förmåga att behålla barnasinnet långt upp i åren, en viktig förmåga. Jesus ord att himlen tillhör barnen tåls att tänka på..många gamla generaler och kjesare tror jag skulle behöva en barfota promenad på gräsmattan eller kolla stjärnor på natt himlen eller studera svart myror i skogen :)

Det där visste jag inte. Trodde de vanliga namnen, sådana som Anders och Maria, namn i almanackan, var de som gällde fram till nu, då barn kan få namn som Angora, Månstråle eller Huckelberry.
(Men att namnens popularitet skiftar mellan generationerna visste man ju. Dubbelnamn som Kjell-Åke är inte så vanliga idag.)
Men när jag tänker efter så har ju almanackan väldigt ovanliga namn som Bartolomeus, Tiburtius m fl

Vad hemmablind jag är. Jag hade ju en farbror vid namn Aldes, den ende i Sverige med det namnet.

Lars: Ja, just nu är det ju Tove-år 100 år sedan hon föddes och hon läser själv sin självbiografi som radions följetong. En njutning för örat. Igår berättade hon hur hon gömde sig i mammas tyllkjol så levande så jag minns precis hur det var att gömma sig bakom tyg och gardiner och låta ljuset sila in och tro att man var osynlig för de vuxna i rummet. Och hon skrv det när hon var riktigt gammal.

Klaus: Ja, just då blomstrade namngivandet. I vår tid när vi ckså vill utmärka oss börjar det komma tillbaka. Det är långt ifrån 60-70-talens fem Lenor i varje skolklass, tre Thomas, tre Mikael, och fem Peter. Men här där jag bor är det väldigt konformt. Man ser i klasserna hur namnmodet skiftat. För några år sedan hette minst en pojke i varje grupp John tex. Wilma fick ett uppsving efter Skärgårdsdoktorn och de börjar komma upp i gymnasieåldern nu.

Aldes var ju ett alldeles underbart exempel. Tack för det!