När en man i Jukkasjärvi socken skulle registrera släktnamn nämnde han att på samiska kallades han Skaegga. Prästen ville veta vad det heter på finska som var det administrativa språket i kyrkan här i norr, Skaegga svarade : "parta" (skägg). Men prästen tyckte inte det passade; "du har ju bara mustasch" och prästen skrev in namnet Partapuoli (halvskägg) i kyrkboken och gav den stora släkten sitt nuvarande efternamn.
I den koloniala administrationen i det svarta Afrika valdes ofta kolonialspråkets översättning av det afrikanska namnet eller något helt annat. Nelson Rolihlahla Mandela skriver i sin läsvärda självbiografi om hur en skollärare gav honom namnet Nelson. Fastän hans lärarinna fröken Mtingane självsvåldigt kallade honom Nelson efter den brittiske amiralen, klagar han inte.Och får man heta Upendo/ Beloved(=älskad) eller Precious som Mma Ramotswe finns det förstås inget att klaga på
Vi sena tiders barn förfasar oss ändå; vilket myndighetsmissbruk! men jag undrar om inte det är en anakronism. Varken Nelson Mandela eller de indelta soldaterna verkar ha blivit modernt "kränkta" trots kolonial prägel eller aldrig så kränkande soldatnamn. Inte heller verkar herr Skaegga ha störts av att Parta fick bli Partapuoli. Vad man kan utläsa ur källorna hade inte ens Gustav Vasas hovman Jöns Persson Rumpa några invändningar mot sitt tillnamn. Riddar Trolle verkar inte heller ha ogillat sitt namn trots att det kunde föranleda folk att tro att de haft troll i antavlan. Kanske såg de dessa myndighetsnamn som vi ser vårt personnummer; ingen anledning till jubel men inte heller speciellt störande. De var ju ändå främst "Almas tös" eller "Anttin bárdni"(Anders son) för de människor man stötte på i vardagen. Cassius Clay hade många anledningar att byta namn men att han gjorde det när medborgarrättsrörelsen och det politiska uppvaknandet tog fart i USA är nog ingen slump.
Ändå finns det i en av vår kulturs äldsta kända urkunder, Bibeln, så många referenser till namn och namngivande att jag ändå inte kan se det här med namnet som enbart en företeelse ägnad att förenkla folkräkning och skatteuppbörd som nu på sistone blivit viktiga i vår egocentriska tid. Namnet kan vara både en skam och en glädje, att bli sedd som den evigt druckne är inte lika kul som att uppfattas som tapper. Det spelar också roll om det är en kärleksfull mamma som kallar mig vid namn, en nitisk tjänsteman eller skolans mobbare som ger mig ett öknamn.
I Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln, finns en sekvens som jag ständigt återkommer till. Den är understruken redan i min första egna Bibel. Så här lyder den i Bibel 2000: "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."
Jesus ska ge ett namn till någon som bara den som får det känner. Det är inget myndighetsmissbruk där en tjänsteman bestämmer att du ser klen ut, då får du heta det. Det är inte heller en hedersbetygelse där en kung tycker att du borde kunna dräpa troll så du får heta Trolle. Som jag läser texten verkar inte ens Jesus känna namnet. Bara den som får det. Det är ett stort förtroende som ges; Gud själv ger dig ett namn som bara du känner. Ett universum ligger mellan slavägarens, kungens och prästens namngivningsprivilegium och Guds myndigförklarande av människan. Hagar fick namnge Gud som om hon var hans Matmor. Men i denna text går Gud ett steg längre och ger också rätten att namnge sig själv till människan.
Namnet kan man ju bara få av någon som sett mig, urskiljt mig i vimlet. Och så anar jag att det också är med detta namn. Det ges av Gud till människan, men bara människan själv känner namnet när hon känner stenens kalla tyngd i handflatan. Namnet kommer till oss när vi också kan urskilja oss själva i vimlet. Inte som när vi ser oss spegelvända i en bit försilvrat glas utan som Gud ser oss, precis som vi är.
