Idag vill alla bli sedda. det finaste man kan göra är att se en annan människa och blir man inte sedd blir man ledsen. Vad jag förstår ville mina äldre släktingar mest INTE bli sedda. De ville leva ifred utan inblandning av myndigheter. De kunde alla ha använt släkten Wallenbergs valspråk "esse non videri",  vara men inte synas. Förnamnen var viktigare än eventuella efternamn i gårdsnamnens, platsnamnens och patronymernas tid. De enda namn som verkligen var namn var just förnamnen. Men de ville inte utmärka sig, vara "märkvärdiga". Filip Jonasson ville inte ses som förmer än pappa Jonas Filipsson eller sin farfar Filip Jonason.

 

När kristendomen spreds  till oss spreds också kristna förnamn. Föräldrarna ville namnge sina barn så att de blev som helgonet Anna, samtidigt som de hoppades kunna räkna med Sankta Annas förböner för barnet. Namnsdagen blev en stor festdag i en tid när man sällan visste vilken dag man föddes om man inte tillhörde det lilla toppskiktet i samhället. Slavbarns och andra icke-romares födelsedagar noterades inte i det välorganiserade romarriket ens, så varför ödsla sådant på fattigfolk i världens utkanter? Det var visserligen en högreståndssed att fira sin födelsedag under antiken eftersom man var nästintill besatt av auspicier dvs att försöka förutse framtiden och de trodde att man funnit ett sådant verktyg i astrologin där födesletiden anses styra hela människans liv. Men den absoluta majoriteten människor hade inte koll på födelsedagen, knappt året. Det var för majoriteten människor som när Crocodile Dundee undrade över när han var född och fick det lakoniska svaret: "På sommaren."

 

Fattiga firade således inte sina födelsedagar men med kristendomen kom alltså namnsdagsfirandet. Sitt namn kom man ju ihåg och ibland noterades också dopdagen som också högtidlighölls. Så var det för William Shakespeare och de flesta av hans samtida. Därför vet vi att Shakespeare döptes 26 april 1564 utan att veta exakt när han föddes.

 

Namnsdagen däremot firades mest eftersom det var helgondagen, det helgons minnesdag som föräldrarna valt till barnets eget skyddshelgon och förebild. Man behövde inte generat stå i centrum på denna dag utan fick gömma sig bakom ett helgon som klarade uppmärksamheten så mycket bättre. "Esse non videri" kunde förverkligas samtidigt som det blev lite lagom festligt, det var ju helgonet som firades inte jag själv. Min farmor kom alltid ihåg min namnsdag. Presenter, ett telefonsamtal eller en tårta. Aldrig besvärligt och pinsamt på samma sätt som ett födelsedagsfirande kan kännas när det blir för storslaget. Kanske är det därför jag tycker så mycket om mina namn?

 

Hur som helst gillar jag namnsdagar. De tyngs inte av kommersiella krav på samma sätt som födelsedagar. Man slipper också tröttsamma skämt om hur värdelöst gammal man  blivit och man måste inte heller svara med att lika skämtsamt ursäkta sig för att man haft den usla smaken att överleva ett år till. Man kan bara inkassera sitt grattis, tänka på sitt helgon, sin förebild och tacka för den vänliga omtanken. Utan krav på presenter, kalas eller tackkort men i full frihet att ta till hela arsenalen när man känner för det. Det är också lätt att gratta någon på namnsdagen. Ingen blir generad, bara glad. Barockbloggen kräver: mer namnsdagsfirande åt folket!

 

* Fanny Brate f. Ekbom 1861-1940 konstnär som inspirerade Carl Larsson till hans interiörer av familjeliv. En spännande konstnär orättvist bortglömd, därför har hon en egenbloggpost här.