Det är en alldeles speciell helg för mig denna dubbelsöndag. Dels började mitt liv som en medveten kristen just en allhelgonahelg för mycket länge sedan i Gällivare kyrka. Dels är det många att minnas en dag som denna och i år pappa som dog veckan före Allhelgona förra året.

 

I dag var vädret så det påminde lite om den där helgen när jag var 14 år och var på allhelgonaläger i Gällivare. Det var kallt och frostigt som idag. Vi var på ungdomsskväll i Missionskyrkan i Malmberget  vi lyssnade på Pelle Karlsson, Jesus Christ Super Star och Bob Dylans Slow Train Coming på vinyl och vi sjöng "Varje natt och varje dag för mig närmare dig, varje litet andetag för mig närmare dig. Närmre din himmel, närmre din verklighet närmre dig min Herre, närmre din himmel närmre ditt paradis, närmre dig min Herre."

 

Och så gick jag fram till nattvarden i Gällivare kyrka och hörde någon som tydligt sa till mig: " Jag har kallat dig vid namn, du är min." när jag tog emot vinet. Då visste jag inte att det var ett ord ur profeten Jeremias bok i Bibeln. Men jag förstod genast vad det betydde och jag har sedan den dagen aldrig tvivlat på att Jesus har ett ärende till mig och med mig. Jag hade för första gången hört Gud tala till mig med ord och en röst som inte kan beskrivas, varken kvinnlig eller manlig, inte högljudd eller viskande, inte ens vacker bara självklar och genomträngande.

 

Efter den stunden har Herrens måltid betytt enormt mycket för mig och jag längtar alltid till det bordet. Jag tycker en gudstjänst kan klara sig utan musik, fast jag är musikälskare, utan predikan, fast jag är en språknörd och utan psalmsång, som jag innerligt älskar att sjunga med i. Men en gudstjänst känns halv utan Herrens måltid.