Alla själars dag

 

Ett ljus för alla som dött i Björkforsbygden sedan förra hösten

 

I kyrkoåret skiljer man på helgonen och alla andra som dött. Jag skulle näppeligen bli helgonförklarad så jag är glad att denna dag, Alla själars dag, finns. Kanske någon kommer att sakna mig allhelgonahelgen efter min död och då firas alla som dött, inte bara de helgonlika. Då får de tända ett ljus också för mig.

 

Att fira och minnas helgon är ju egentligen väldigt naturligt, vem vill inte minnas Nelson Mandela eller Moder Teresa för att själv bli inspirerad till goda gärningar. Men det är stort att minnas alla som dött, helgonlika som otrevliga, genomsnälla som elaka. Kanske behöver speciellt de elaka och otrevliga en sådan dag. En människas död kan ju innebära att folk känner stor lättnad. Kanske ingen vill tända ett ljus för en viss människa. Då gör kyrkan det.

 

Kyrkans bidrag till mänskligheten handlar ju i mycket om att alla ska få ett ljus och en tanke oavsett om vi förtjänar det. Jag minns hur min gode vän Jafar skrattade och grät av glädje när hans och landets plågoande Ayatollah Khomeini dog. Denne massmördare och inspiratör till tortyr och förtryck saknades inte av alla dem som mist livsglädje och anhöriga eller tvingats fly Iran. Då är det stort att kyrkan tänder ljus även för honom.

 

Jafar skulle inte hålla med. Men jag som vet att det finns en massa skräp i mig som skulle kunna få fritt spelrum om jag kom i en sådan maktposition som Khomeinis där ingen vågar säga emot och tillrättavisa om man gör dumheter, tycker det är en fin kärlekshandling att minnas ALLA som dött.

 

Livet är ingen småsak och det förtjänar att uppmärksammas när en kär eller hatad människa dör. Vi tänder inte ett ljus för det onda Khomeini gjorde men för den lille nyfödde Khomeini som tog emot livets gåva en gång, sparkade i sin mammas mage och föddes. Att han sedan valde fel väg i livet gör inte det mirakel mindre att han en gång föddes naken och helt beroende av andras omsorg. För den nyfödde Khomeini bör vi tända ett ljus, kanske gör det att en och annan nyfödd som kunde blivit en ny Khomeini i stället blir en ny Moder Teresa.

 

Jag vill åtminstone försöka.

 

Här en sång från Pauls Simons skiva The Rhythm of the Saints (Helgonens rytm)som handlar om livets helighet:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jättebra tankar, arbetade igår och noterade att alla själars dag verkligen är populärt kyrogården (fast den är liten) var full med folk och alla ljus brann inne i kyrkan också, ja det finns hopp hos gud även för dom mindre bra personligheterna, en fars önskan med en mindre bra son borde väl vara att han en dag ska ändra kurs,göra bättring.

Paulus berättade om sin uppryckelse till 3:e himlen och vem vet kanske finns det nivåer också på mindre trevliga platser, många som haft så kallade nära döden upplevelser berättar att dom befann sig i ett mörkt hål men fick ingivelse att be eller sträcka sig mot gud som då lyfte dom från mörker till ljuset till himlen,Här kan jag förstå katolsk syn bättre som medger en dörr på glänt till far i himlen.Att man kan be för alla själar att lyckligt hitta hem

http://bplusmovieblog.files.wordpress.com/2012/02/the-tree-of-life-26.png

Ur filmen The Tree of Life" av MALICK

Petigt att skriva med mobilen, det skulle inte vara Malick med idel versaler.
Han har ägnat sig mycket åt skuld och oskuld.
Från filmen Thin Red Line minns jag att In Paradisum ur Faures rekviem var med

Lars: Ja, jag tror mer och mer att den katolska tron på skärselden stämmer. Även CS Lewis pläderar för den i "Den stora skilsmässan" som jag läste och tyckte mycket om i ungdomen. Vågar jag läsa om den tro?

Klaus: Har helt missat Malick. Tack för tipset!

Ja om vi bara skulle tända ljus för de genomgoda skulle det knappt vara ledljus i kyrkan på Allhelgona. Klokt skrivet som alltid.

Jag vet inte om det är i den boken av CS Lewis, men han har iallafall någonstans en beskrivning av hur i mörkret de vars hjärtan blivit hårda och kalla, som inte vill vara i ljuset, eller som är skräckslagna för det, eller som bara sitter stenhårt fast i sitt eget mörker (risken med självmord..) eller som - kanske värst av allt - investerat sitt ego i helt destruktiva och hjärtförhärdande val.
Runt alla dessa kretsar en ängel nära, nära, den kanske får kämpa med en människoskäl i 10 minuter eller i tusen år, men de ger aldrig upp. När det ibland händer att en själv vänder sig om, öppnar sig, söker ljuset, så gör det väldigt ont i den själen (den jordiskt psykologiska motsvarigheten till detta finns ju) - det gör väldigt ont i den själen men till sist, med ett skri, så spräcks de hårda skalen och en ljusvarelse börjar stiga uppåt.

Bråddjup: Precis! Tack.
Klaus: Ja, det var "I den stora skilsmässan" har jag för mig och när de kommer från skärselden till himmelen så får de först jätteont i fötterna av det mjuka gräset som skär igenom deras andefötter men ju närmare staden de kommer desto mer kropp blir de så gräset inte längre gör ont utan är skönt för fötterna att gå på.

Det är intressant att denna helklassiska helklassiker låter kroppsligheten stå för ett högre stadium av verklighet än det andliga. Me like!

Min personliga tro är att det andliga ska materialiseras  (inkarneras) och det materiella förandligas. Att vi här är vid frontlinjen, där något nytt verkligen händer. Hela kosmos är en stor byggarbetsplats, eller ett havandeskap på väg mot förlossning, farligt och smärtsamt men hur viktigt som helst.

Klaus: Ja, så är det ju om man får tro dig och Paulus:Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor