Poesi i november

 

I november vill jag kura skymning med en god bok och det blir ofta en diktsamling. Först slök jag Landet utan lov av Bodils Malmsten, sedan omläsning av Lydia i lampans sken och Ett brev till min älskade av Ylva Eggehorn, de två är nog vad man ka kalla mina egna hovpoeter. De skriver som om det var till mig hela tiden, precis som en drottning hade sina hovpoeter till att skriva poesi till henne.

 

Men inte smeker de mig medhårs, mina hovpoeter, de får mig fastmer att tänka till på samma sätt som jag sitter till på Chateau för att något nytt ska hända under ridpasset. Malmsten och Eggehorn får mig att sitta till i mitt liv och förändra riktning när det börjat gå åt fel håll eller står alldeles still.

 

Jag sitter till i livet när Malmsten påminner mig om livets förgänglighet och förunderlighet när hon skriver om hur en långt framtida arkeologisk utgrävning hittar oss som dött "i bärnsten bevarad":

 

"[…]Hur kunde dom leva

  Hur tordes dom bara

Ett sådant självmod […]"

 

Malmstens svartsyn är allt jag behöver för att orka en dag till, medan jag blir trött av alla självhjälps-tips om att tycka om mig och affirmera hur bra jag är. Hennes kollektivism, att det är tillsammans vi är "ett folk som iddes/ stiga upp och borsta tänderna" är så uppfriskande i denna egoistiskt egocentriska tid. Jag vill inte stå i centrum, det är så trösterikt att läsa om en liten hög med råttor i djuraffären: "En liten klunga däggdjur slumrar/ i den kroppsvärme som smälter glas.".

 

"Vi har bara varandra" och det är inte så bara!

 

Då stämmer förstås John Donne in :

"No man is an island,
Entire of itself,
Every man is a piece of the continent,
A part of the main."

 

Sedan läser jag Ylva Eggehorn, min andliga moder, utan henne och Lina Sandell skulle min tro inte ha fått ord:

" Allt jag vill skriva blir bara fragment, stammanden, Jag blir så trasig inombords av alla avbrott. tango för en varghona; man stegar fram och tillbaka över dansgolvet, laddad med energi."

 

"Och allting visar sig ha varit väntan

på jägarens gestalt i sista gläntan:

de andra kunde fly. Men inte vi."

 

Så skriver mina hovpoeter mitt liv som Dowland skrev för drottning Elizabeth I och nu också för mig:

 

 

 

 

Vilket oerhört bra inlägg. Tack!

Och tack och lov att det finns hovpoeter och andliga fäder och mödrar. Man behöver ta till dem ibland.

Martina: Tack själv för all skönhet du sprider på din vackra blogg!

Visar också att kristna kan ha en kultur som inte väjer för smärta, som ser i vitögat, som är lika ärlig och modig som någonsin de icke-troendes, om inte mer.

Apropå människor i bärnsten; SciFi-serien "Fringe" hade det som ett återkommande tema - människor och meddelanden (VHS-kassetter) ingjutna i bärnsten samt befrielsen av människor och meddelanden ur bärnstenen. Därinne var de evigt levande och evigt döda.

Och den fina musiken! Påminner om Purcell, vars Fairy Queen jag var med i en gång som Oberon. Oh, happy days...

https://www.youtube.com/watch?v=32NjIl6fH8s

Klaus: ja kristendomen behöver inte väja för lidandet, den föddes ur lidande och vanära.

Det är så fascinerande med bärnstenar jag förstår att poeter och författare inspireras av de små skira insektsvingarna i den klara stenen, de ser helt levande ut och så är de tiotusentals år gamla! Så du har sjungit Oberon, jag älskar Purcell! Finns du dokumenterad på nätet? Jag vill ju höra.

Nä inte dokumenterad förutom foton. Det var 1982 och jag hade min talroll oftast med min polare Puck. Det var en märklig hybridföreställning Purcell + Shakespeare som var väldigt lång. Men jag satt ofta i kulisserna i mina skimrande fjädrar, och lyssnade på musiken som var helt bedårande. Minns att jag fick ryysningar när de sjöng "Hush no more" och jag skulle smyga i bladverken med en spotbelyst upplyft röd ros (den magiska blomman) som hustru Titania skulle få en liten droppe av i ögat.

Hittade faktiskt denna, men den går ju inte att lyssna på precis.
Hette Andersson på den tiden innan jag tog mammas flicknamn.
http://www.stefanphoto.se/ums/theFairy.htm
Fairy Queen var den sista grejen från en 9 år lång period då jag liksom levde för sådant här. Förstod inte då hur mycket jag skulle sakna det när jag blev äldre.

Klaus: Härligt! Allting har sin tid, när du går i pension har du kanske tid igen för teater och spektakel! Som du ser blir det Purcell tack vare dig här på bloggen.