Yttersta dagen
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
I den katolska/lutherska västkyrkliga traditionen har av någon anledning denna befrielsedag varit något att skrämma folk med och skräck leder ju aldrig till något konstruktivt. I den östliga traditionen betonas ständigt att Jesus befriar hela skapelsen enligt Paulus ord om att hela skapelsen längtar efter den dag när Himlen landar och jorden rensas från ondskan. I stället för att skrämma andra med skräckskildringar använder man veckans texter till självrannsakan, exempelvis med Maximos Bekännarens (580-662) ord:
Om det finns somliga du hatar och somliga du varken hatar eller älskar, och andra du älskar mycket och ytterligare några du älskar lite grand, kan du genom denna ojämlikhet känna igen att du är långt från den fullkomliga kärleken. Ty fullkomlig kärlek förutsätter att du älskar alla lika mycket.
Dom ortodoxa har varit lite mer försiktiga och inte gjort bibeln till gud, man talar istället om att man hoppas att gud möter och talar till läsaren när skriften öppnas, för om bibelläsande har till mål att nå exakta sanningar runt teologiska spörsmål borde dom skriftlärda på jesus tid varit mega frälsta. sedan har ju också västkyrkan dragits med överlägsenhet ibland våldsamhet i guds namn förföljelse av oliktänkande,kiv,splitting när man gjort sig till språkrör för guds vilja.. ortodoxa har lyckats bättre med sammanhållningen
Lars: Du har så rätt! Vi borde bli mer ortodoxa mindre muslimska i förhållande till Bibeln, det är ju Jesus som är Ordet som ger frälsning.
Jag tycker att också påven verkar mer intresserad av ortopraxi - den rätta handlingen - än av den rätta läran. Läran är viktig, men kan hur lätt som helst gå bort sig i sina fåfänga försök att resonera sig fram till den perfekta läran. There is no such thing! Teologi är ett ogräsjärn och ska användas som ett sådant.
Kommer f.ö. att sluta läsa en del kristna bloggar. Det finns några jag fortsätter med, men annars är det rentav skadligt för en sådan som mig. Jag är inte så trygg i min tro, är en nybörjare, och även om jag i stunden kan livas upp av rök och eld på slagfältet så får jag som en mild variant av posttraumatiskt stressyndrom efteråt. Jag mår inte bra av det och börjar bli anti-kristendom igen liksom jag alltid var förr.. Måste ha en mer konkret och riktig bas först med bra litteratur, Eriksbergskyrkan, några vänner att tala med ibland.
Så jag kommer att hålla mig ifrån det där med att varje dag läsa flera bloggar.
Böcker i stället. Eller bra sekulär konst, musik, litteratur som inte är cynisk, kall eller trött ironisk.
Det finns väl tusen böcker, men här är mina favvis-böcker under de senaste märkliga 18 månaderna.
Philip Yancey: The Jesus I never knew.
Tomlinsson: How to be a Bad Christian: .. and a Better Human Being.
Magnus Malm: Ett Hjärta större än världen.
Åh, vad jag skickar inlägg...
Viktigaste observationen (för mig) de senaste månaderna:
Alma skrev något snällt om mig i en replikväxling på ett sådant där kommentarsfält, men tyvärr stämmer inte den karakteristiken. Jag kan stunder och dagar känna mig ganska så kylig och jag kan känna giftiga saker som drar genom huvudet; okänslighet gentemot andra, iskalla rationaliseringar och annat som jag inte ens vill räkna upp här och som stämmer väldigt precis, med hög resonans, på de vibbar jag får av somliga skribenter i kommentarsfälten (inga namn..).
MEN! Jag kan också ha stunder och dagar där hjärtat liksom glöder och där hela jag blir nästan som en fjäder och rymden runt mig och andra utvidgas, och då VET jag att detta är så oerhört mycket starkare än det där giftiga och kalla läget. Då känns det också som att jag skulle vilja säga till de där giftiga kristna att jag är som dom, men att det inte måste vara så.
Och naturligtvis har de där båda "lägena" konsekvenser för hur man ser på världen och handlar i den. Men det är inte så att jag viljemässigt kan trycka fram det ena eller det andra, det kommer och det försvinner.
För mig var det där hursomhelst en väldigt viktig observation.
Bra tänkt Klaus, så där känner jag med när det blir för trist, bättre bry huvudet med något intressant och kul sysslar med diverse intressen på fritiden. koloni, äger ett hyfsat teleskop och när det blir för trist brukar jag tänka strunt samma, universum är intressant med alla dom hemligheter som döljer sig där ute bättre ägna tid åt sådant än att leva för att dividera med människor som bara kommer med negativt krafs som kallar sig kyrka och kristna, men tycker jag i huvudsak håller mig hos Alma numera som har bra smak och är positiv
Amen. Jag ville f.ö. bli astronom hela min barndom. Eller astronaut. :-)
Lars och Klaus: Ni är en viktig orsak, till att jag orkar blogga en dag till. Jag är så glad för er och ditt val, Klaus är bra. Jag följer ju dig och Lars och där ni kommenterar kommer jag in och det är så deprimerande ibland med alla trätor om dill, mynta och kummin. Nu när rasisterna hittat till kristna bloggar blir det ännu värre. Så om du inte hänger där gör inte jag det heller.
Jag är ju supersmickrad över att ni väljer att vara kvar här, men mest är jag glad för att ni vill vara mina vänner. Ni betyder mycket för mig och ni berikar bloggen med ert engagemang.
Klaus: Jag ville också bli astronom när jag var liten. Nu skådar jag norrsken och stjärnor och förbiilande satelliter under klara nätter och har alltid den Svenska Almanackan för att hålla rätt på stjärnhimlen under året. Tyvärr mulet för tillfället.
Vi tre är kanske de tre vise männen i 2000-talsversion;)
Ja, det är trevligt att vi gillar stjärnor. Jag har som fyra kristna vänner, ni båda och så Magnus och Maria. Den sistnämnda är den enda jag träffat, de andra är på fysiskt avstånd. Hursomhelst, Maria har jag känt i massor av år, hon är församlingsassistent och har OCKSÅ en dragning till stjärnor och vintergata! Ain't that nice?
Magnus vet jag inte, får fråga...
Kom att tänka på när jag berättade för äldsta dottern Karolina (hon gick då i mellanstadiet) om stjärnan Deneb. Vi jämförde Jordens storlek med solens och så Solens med Denebs och då kom stora skälvan över henne samtidigt som hon tyckte att det var underbart.
En del människor tycker att sådant ENBART är skrämmande, andra nästan sugs in i det, som möss i en katedral.
Klaus: Jag tycker det är härligt att se mot himlen och vara en liten nanopartikel i det stora universum. Där blinkar stjärnor mot mig som slocknade när Betlehemsstjärnan lyste men ljuset har färdats sedan dess.
Kanske måste man ha en någorlunda trygg relation med universums skapare för att orka med denna insikt om sin egen litenhet.
