Glädjechock 2.0

 Gryning i norra glesbygden påskdagen 2015.
 
Markus 16: 8 Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.
 
Så här slutar markusevangeliet i största möjliga tystnad. Det är kvinnorna vid graven som inte vågar säga något om det de upplevt i gryningen på söndagmorgonen. I stället för en tung sten och Pilatus vakter hade de att ta itu med det ofattbara: vakten var försvunnen, stenen var bortrullad och Jesu kropp låg inte kvar i graven.
 
Markus berättar:
De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’”
 
Det är lätt att förstå kvinnornas reaktion. Inför glädjechocker blir man lika darrande och bävande som inför alla chocker. Att i tystnad smälta intrycken krävs för att man ska hinna uppfatta det som hänt. Stenen var bortrullad, inne i graven fann de inte Jesus utan en ung man, han satt till höger, som sa... Ja, vad sa han? "Var inte förskräckta." Som änglar har för vana att göra. Så sa ängeln till Maria när hon blev gravid med Jesusbarnet. Så sa änglarna till herdarna när Jesus föddes. Nu fick de höra samma ord av en ung man i lång vit dräkt. Men inte hjälpte det, de var ändå utom sig och fulla av bävan. Så klart.
 
Allting i markusevangeliet andas fräschör och ögonvittnesskildring, inget är tillrättalagt för att ge största möjliga propagandaverkan men jag undrar om inte denna scen vid graven i gryningen är absolut sämst ur marknadsföringssynpunkt. Här kommer den stora överraskningen, det lyckliga slutet, inte bara för Jesus och hans närmaste, utan för hela världshistorien- och så slutar det med den darrande bävande tron igen.
 
Att skriva ett evangelium om att vara tyst och rädd verkar märkligt men som en röd tråd genom Markus glädjebudskap  går denna tystnad och bävande tro. Lärjungar som inget fattar, Jesus som ber folk tala tyst om de underverk han gör, darrande och bävande människor som Jesus berömmer för deras tro, övermodiga proklamationer som byts i svek, fyller detta evangelium.
 
Men en proklamation var inte övermodig, den sa precis som det var: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Detta det första Jesus-citatet i evangeliet säger inget om att tro måste vara stursk och frimodig, den säger inget om trons kvalitet över huvud taget. Kanske berättar Markus om alla bävande troende just för att visa oss vilkan slags tro som försätter berg. Tron som trots rädslan får sitt uttryck. Tron som kräver mod. Det är ju ingen konst att vara modig när man inte är rädd, det kräver ju strängt taget inget mod alls.
 
Vi vet ju att kvinnorna inte förblev tysta, annars hade vi inte fått läsa markusevangeliet. Det hade aldrig skrivits. Lärjungarna hade blivit fiskare, snickare och bönder igen. Maria Magdalena hade återvänt till Magdala och återupptagit sin affärsrörelse. Marta och Maria hade återvänt till sin gård i Betania och pysslat om sin bror Lasaros. Petrus hade fått sörja sitt svek utan hopp om förlåtelse. Josef från Aramitea och Jesu övriga vänner från Jerusalemtrakten hade lämnat vackert rundade stenar kring hans grav tills Josef själv fick sin sista vila däri.
 
Jesus hade kort sagt varit en av många bortglömda religiösa ledare från ett litet folk i Mellanöstern, en fotnot för specialintresserade i antikens historia, om döden varit slutpunkten. Men nu är det inte så. Idag firas Jesu uppståndelse i hela världen varje söndag och särskilt Påskdagen.
 
I skrivandes stund går solen upp i öster och det sägs på finska sidan, som fått seden från Ryssland, att själva solen dansar av glädje idag. Hela universums befrielsedag. Men jag kan inte höra den sjunga. Just nu, just här råder också största möjliga tystnad.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0