I kristendomen är det samma fråga som för judendomen som mötte zoroastrikernas tankar i sin babyloniska fångenskap, vad kan vi ta till oss, vad är del av Guds vishet och kärlek till hela världen och vad är ett villospår? Kanske var det där med en mäktig och ondskefull Angra Mainyu inte del i den sanna kosmologin? Kanske var grekernas åtskillnad mellan kropp och själ en utspädning av judendomen och kristendomen som lett fel? Men det kan också vara så att Zoroastrismen ledde judarna närmare hela sanningen precis som Jesus säger att den heliga Ande med tiden ska uppenbara mer av Guds hemligheter för hela mänskligheten. Ska vi kasta ut allt inflytande från andra än judar så förvinner tron på de dödas uppståndelse, tron på änglar och en osynlig värld mitt i den synliga, jungfrufödseln och annat "övernaturligt" går också bort. Om vi ser på det som Mose och Josua trodde får en stor del av allt Jesus sa och det större delen av judendomen lärde vid hans födelse och framgent rensas bort.

 

Hur ska vi veta vad som stämmer? Många kristna grupper har valt saddukeernas metod och förkastar allt som inte står uttryckligt i Nya testamentet. Men vad står det då? kan man förstå Nya testamentet utan det Gamla testamentet? Och hur ska vi ställa oss till de tre vise männen? Ska vi tillåta slaveri eftersom Paulus accepterar det? Ska vi tro på Paulus ord om att vi inte är man/kvinna/jude/grek utan ett i Kristus?Eller är Paulus bara en farisé som hittar på  en lära som Jesus som aldrig skulle godkänt?

 

Vår ärkebiskop Antje Jackelén är en representant för synen att vetenskapen kan vara bra men allt det andra som zoroastrikerna kom med: änglar och en osynlig verklighet där normala naturlagar sätts ur spel under speciella förhållanden förkastar hon. Lite grann som saddukéerna som inte förkastade vetenskap och teknik men däremot folosofin och teologin från Babylonien. Jag tycker det är intressant med en sadduké som ärkebiskop.

 

Jag är däremot inte en sadduke utan tror på Jesus och Paulus som säger att vi ska pröva allt och behållla det goda . Men hur ser vi att det är gott? Jo, på frukten ska trädet kännas, säger Jesus. Zoroastrismens pacifism blev en viktig del av den första kristna  kyrkans lära och den hade med sig god frukt. Livet efter döden tror jag är en verklighet, liksom Jesus och där var zoroastrismen mer nära sanningen än David, som skrev Psaltaren 6. Zoroastrismens syn att männsikan är sina tankar och görningar och kroppen är lite onödig* och grekernas uppdelning av människan i själ och kropp där själen av sig själv är odödlig, ser jag som ett villospår som saknar stöd både i erfarenhet, Bibeln och traditionen och den har haft med sig ond frukt.

 

En gång sjöng jag lärarens roll i "Pappa", musikalen av Ingemar Olsson. Läraren sjunger på ett ställe: "Läroboken kan väl inte ha fel, då kan ju ingenting fungera. Då står ju faktiskt själva livet på spel, då blir det till att balansera:" läraren får svaret av en elev som är Pappas barn: " Att balansera är väl inte så svårt, om man håller pappa i handen. Då kan man också fråga honom till råds, pappas sanning, den är sann den!"

Jag känner mig ofta som den rollkaraktären. Jag ställer mig ofta Pilatus fråga: "Vad är sanning?" Det gäller att hålla den himmelska föräldern hårt i handen men också att tala och dela frågor med andra som är barn till samma kärleksfulla förälder.  Som Petrus skriver i sitt andra brev till de första kristna församlingarna, de som inte hade ett nya testemente, inte heller ett enda nedtecknat evangelium ännu; bara Tanach, den heliga Ande – och varandra: "framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand." Precis som de vise från Österns länder rådfråagde lagkloka och förmodligen pratat ihop sig om hur de skulle agera, ska vi göra det.

 

Vi har bara varandra och det är inte så lite!