Barockens måleri är väl mest känt för sina yppiga damer. Ofta framhålls hur mycket bättre och kvinnovänligare idealen var när Rubens och Van Dyck valde ut sina modeller. Sällan tänker man då på att de yppiga, unga damer vars ymniga hull så lustfyllt frammanades av herrarnas oljor var lika representativa för sin tids kvinnor som dagens utmärglade stjärnmodeller utan minsta tillstymmelse till naturligt underhudsfett är representativa för oss kvinnor som lever idag.

Skönhetsideal är ointressanta om många människor kan uppnå dem. Därför var den halvsvältande och hårt kroppsarbetande bondjäntan lika långt ifrån sin tids ideal när Rubens målade barockens drömkvinnor som den småknubbiga tonårstjejen med tandställning är långt från det anorektiska supermodellidealet idag.

För den som ändå känner att barockens kvinnoideal var rätt läckert, eller helt enkelt är intresserad av högklassigt barockmåleri, pågår på Nationalmuseum en utställning fram till den 23:e maj. Temat är Rubens, Van Dyck och skönhetsideal.

Här får ni ett smakprov på Van Dycks måleri. Ingen sexig 150-kilos barock-Playmate. Detta är barockbloggen och då blir det naturligtvis en häst ni får avnjuta.