Det italienska barockmåleriet påverkades mycket av Caravaggios naturalistiska stil och chiaro-scuro dynamik. Kanske är det därför det italienska barockmåleriet har ett sådant djup och magnetisk dragningskraft. En barockmålning innehåller ofta många detaljer, var och en med en djup symbolisk innebörd. Men Caravaggio och de som inspirerades av honom har inte samma detaljrikedom utan satsar istället på skärpedjup och psykologisk dramatik.

En av dessa konstnärer som helt tydligt inspirerats av Caravaggios naturalistiska stil är Artemisia Gentileschi. Hon målade mestadels interiörer och inte alls hästar, vilket ju, som ni förstår, är en brist för denna bloggs del. Detta är  ett av otaliga vittnesbörd om hur bräckliga och föränderliga våra föreställningar om manligt och kvinnligt är. I dagens Italien är det fortfarande så att hästsport är något som "alla" 11-åriga POJKAR sysslar med. I Sverige får pojkar sluta rida mellan 10 och 25 år om de inte ska behöva stånga sig blodiga mot elaka fördomar och principer som lärt oss att allt kvinnor gör är värdelöst och om män dristar sig till att göra sådant som kvinnor gör är de föraktligast av alla föraktliga män. En man som närmar sig det kvinnliga, det må vara dammsugaren eller hästar, har förverkat sin manliga överhöghet och skälls som knapsu av både kvinnor och män.

Kvinnor, å andra sidan, släpps in bland männen på villkor att de inser 1. De måste vara minst 10 gånger bättre för att anses ens okej på området och dessutom aldrig låta någon förstå detta. 2. De måste acceptera att inte få något erkännande för det de åstadkommer och inse att de får åtminstone 10% mindre lön, om de alls får betalt för samma jobb som en man får rejält betalt för.  Ett viktigt argument för att man skulle acceptera kvinnliga folkskollärare var att socknarna tyckte det skulle bli billigare eftersom kvinnor inte ska ha lika hög lön som män och alla arbeten som gått från att vara typiskt manliga till kvinnliga förlorar i lön och status.

För att återgå till dagens konstnärsporträtt: Artemisia var dotter till en känd konstnär, Orazio Gentileschi, och kom på så sätt in i konstnärskretsarna och fick en plattform som andra kvinnor saknade. Men även om hon hade pappas beskydd var hon ibland ensam i ateljen tillsammans med manliga konstnärer som trakasserade henne på alla möjliga sätt. Till slut blev hon brutalt våldtagen av kollegan Tassi som konstigt nog, efter en 7 månader lång rättegång där Artemisia bland annat utsattes för tortyr som tillägg till allt annat som våldtäktsoffer får utstå även i våra dagar av förnedring och ifrågasättande av sin moral, fälldes för våldtäkt och dömdes till ett strängt straff. Det kan ha bidragit att han våldtagit och misshandlat många andra kvinnor, bland annat hade han försökt mörda sin egen fru. Men det var nog också Artemisias pappa som inte gav sig när Artemisia ville ge upp, som gjorde att han fälldes.

Under och efter denna rättegång målade Artemisia sin mest berömda bibelbild Judith e Holofernes, ca 1612-1613, en olja på kanvas 1.59mx 1.26m som nu finns på Museo di Capolodimonte i Neapel.

Scenen är hämtad ur den apokryfiska Judiths bok. Där mördar den judiska frihetskämpen Judith (här i blått) den  ockuperande assyriske befälhavaren Holofernes genom att först supa honom under bordet och sedan skära halsen av honom. Målningen är riktigt blodig och man ser ingen nåd i varken Judiths eller hennes tjänarinnas ansikte, bara en slags saklighet som om de bara funderar på hur de ska få huvudet loss från kroppen på bästa sätt utan att bli alltför smutsiga själva. Möjligen är Judith lätt road över hur enkelt det var att supa den store mannen under bordet.

Man kan se den som Artemisias hämnd. Både för de förnedrande förhör och kroppsundersökningar och de plågsamma tumskruvar, som ingick i den tortyr hon fick genomgå under rättegången efter den brutala våldtäkten och själva våldtäkten som Tassi utsatte henne för.  Kanske hämnas hon också, med sin överlägsna skicklighet, de övriga manliga målarnas mobbing. För oss som bara får njuta av denna brutalt naturalistiska och välgjorda chiaro-scuro målning kan man lugnt säga att den hämnden var ljuv.