En sak som förundrar mig är vår mänskliga förmåga att bete oss urlöjligt, grymt eller klä oss helt utflippat bara för att få vara med. Vi trampar glatt ner alla våra värderingar, säljer svärmor och hennes systrar, samt tar på oss skrattretande ting, eller bombbälten - bara för att få vara med. Modet är det tydligaste uttrycket för detta eftersom exakt samma person kan uppfattas helt olika i exakt samma klädesplagg beroende på när man betraktar personen i fråga.

Glasögonbågar som gjorde en människa ärtig på 70-talet framkallar skrämd tystnad, generade leenden eller gapskratt idag. Samma människa tog kanske på 70-talet på sig en hellång brun plyschkjol och orange yllekofta utan behå när hon ville vara extra sexig och hon fick säkert beundrande blickar och skamliga förslag trots att hennes barnbarn idag viker sig dubbla när de ser henne på bild i denna utstyrsel. Samma barnbarn som i snöstorm eller stekande hetta, i helg som söcken alltid har på sig: 1)Björn Borg eller Calvin Klein-kalsonger 2) keps med tryck 3)huvtröja ovanpå kepsen med tryck 4) slitna gympaskor, tre  nummer för stora, oknutna 5) jeans eller träningsbrallor nedhasade UNDER rumpan så de går lika smidigt som reumatiska kassaskåp av märket Franz Jäger.

Barocken beundras av många som en tid när både män och kvinnor fick klä sig vackert-om de hade råd förstås. Siden, sammet, knypplade spetsar och silverbroderier bars av män och kvinnor med makt och pengar. Idealet var storvulet och mycket tyg. Trots det myckna tyget ville man ändå framhäva vissa kroppsdelar. För kvinnornas del var det den överdrivet insnörda midjan. Männen åkte varken bil eller skoter, i stället red de mycket och ridning ger snygga ben och vader som naturligtvis visades upp.

För att riktigt accentuera den smala midjan böljade kvinnornas kjolar ut över höfterna desto mer med hjälp av diverse arkitektoniska konstruktioner som breddade höfterna lika mycket som midjan därovanför med korsetters hjälp drogs ihop (33 cm var standardmidjemåttet vid franska hovet).På samma sätt accentuerade männen sina ridmusklade ben i de fantastiska pluderhosorna; puffbyxor i flera lager tyg. Undertill siden eller sammet med generös vidd, utanpå något staidigare material som slitsats upp så det undre tyget puffade ut i gliporna. Snyggt, lyxigt och perfekt för att accentuera muskulöst deffade ryttarben.

Här intill ser ni ett vackert exempel på välväxt karl med stilenlig klädsel, den svenske renässansfursten Erik XIV. Lägg märke till den lilla upphöjningen i grenen som naturligtvis är till för att visa upp hur väl utrustad pluderhosornas bärare är!

Här under den, med rätta, berömda bilden av spanska hovets damer och självporträttet av Diego Velasquez. Damerna och de små flickorna är alla stadigt korsetterade så de mer liknar hårt stoppade porslinsdockor än levande människor med rörlighetsförmåga men det märks att de inte bryr sig ett dugg om den obekväma klädseln på de beundrande blickar de ger sig själva i spegeln, där också konstnären syns bakom sitt staffli.

 Som ett snapshot från den spanska guldåldern ter sig bilden, som knappast målades på ett ögonblick, men trots detta ger oss intrycket av att vi faktiskt får tjuvkika in i det mest privata hovlivet. Flickornas, speciellt den minsta flickan som tycks ha fått en helt ny klänning som provas på henne för första gången.

Flickans och oblyga beundran för sin praktfulla uppenbarelse och de blickar som ser rakt på betraktaren genom seklerna får mig att inse att vi människor är allt bra lika. Vi följer tappert modet och känner oss som finast när vi något på oss som stämmer med tidens smak. Just i det ögonblick som vi ställer oss framför spegeln i någon ny kreation finns ett ögonblick av beundran innan vi hunnit börja leta fel och skavanker på våra kroppar. Det ögonblicket har Velasquez fångat och man får hålla med damerna; visst är de fina!