Nattvarden var en måltid med lamm och ojäst bröd för att minnas slaveriet och uppbrottet, friheten och den långa vandringen till det där landet där de skulle ses som inbyggare och inte främlingar. Men Jesus gjorde något mer av den festen-det blev till en fest där alla tiders vänner till Jesus fick vara tillsammans med varandra och honom igen. Under denna påskfest var det som Jesus tvättade lärjungarnas fötter. Precis som han själv fått fötterna masserade med nardusbalsam några dagar tidigare tog han nu hand om sina lärjungars trötta fötter.

Att tvätta gästernas fötter var normalt ett slavgöra, alltså en syssla reserverad för slavar, fria människor nedlät sig inte till sådant. Det kändes väl allra bäst att bli ompyssald på detta intima sätt om man inte tyckte att den som gjorde det var en jämlike eller ännu värre, en som stod över en på statusskalan. Så tyckte också lärjungarna att det var genant att deras mästare Jesus tvättade deras fötter.

Den som skulle komma i närkontakt med mina självsprickor, liktornar och gula nagar skulle var en som var knappt mänsklig, slavar var ju ansedda ungefär som vår llla åsna på palmsöndagen. När en slav dog fick de ingen ordentlig begravning, en frigiven slav kunde dock få en markerad grav, men gravmonumentet var på sin höjd en byst, en fri född person kunde däremot få ett porträtt i helfigur på graven-vilket säger en del om hur mänsklig man ansåg en slav vara; dvs inte alls.

Med dessa de lägsta av de lägsta i samhället identifierade sig Jesus så starkt att han sa att den som inte fick sina fötter tvättade av honom kunde inte ha gemenskap med honom. Det gäller även för den som tar emot en sådan tjänst att vara ödmjuk, det finns få saker som vi människor är sämre på än att ta emot gåvor av andra och bli ompysslade av andra anses av många som så förnedrande att man hellre dör (tror man i alla fall) än att bli ompysslad av andra människor när man blir sjuk eller gammal.

Denna konst att ta emot fick lärjungarna öva på; den konsten kunde Jesus och hans vän Maria i Betania. Jag är inte bra på det, man vill ju liksom betala tillbaka för att inte stå i "tacksamhetsskuld" (vilket puckat ord!) men jag vill absolut bli bättre på det. Att bli en sådan människa som glatt tar emot med ett tacksamt sinne de gåvor som medmänniskor, Gud och livet vill ge mig är ett viktigt mål denna fastetid-än har jag inte nått dit-men vägen är utstakad.

Tack alla mina vänner för allt ni ger mig av både materiella och andliga ting; vänskap, te, nybakt bröd, uppmuntran, böcker, räkmackor, vantar och tålamod med mina konstigheter.