Förhållandet till tingen som förgår-eller "det bröd vi behöver"

Så här i passionstider funderar jag på mitt förhållande till saker, till materiella ting. Jag tillhör en krympande minoritet som behåller saker jag tycker om tills de faller isär. Jag lagar kläder och vädrar ömtåliga plagg i stället för att tvätta dem ständigt. Jag sörjer dessutom verkligen när kläder står utom all räddning. Fånigt att fästa sig vid förgängliga ting så där, jag vet, men det finns fördelar med mitt förhållningssätt också.

Jag köper sällan nya saker för dem jag redan har är de jag helst vill ha. De är minnen av någon kär anhörig som till exempel koftan jag ärvt av min farmorsmor, det är en fin köpeskofta, grön med skimrande gröna knappar, från 1940-talets slut. Farmorsmor hade mest hemstickade koftor dessa slet hon på så de finns tyvärr inte kvar. Detta var en gåbortskofta och i en sådan storlek att hon inte använt den sedan 1950, men såklart hade hon den kvar-det ligger nog lite i generna för mig att inte kasta bort saker i onödan. Den vädras och knapparna sys fast då och då. Jag använder den mycket men med omtanke. Tvättar gör jag sällan, ull är ju ett sådant material som klarar vädring bra men inte för mycket tvätt .

Min duffel fick jag sprillans ny av mamma när jag var 17 år och min äldste son var nyfödd. Den är en äkta engelsk duffel i ull den med. Vädras i fuktigt väder, borstas på eventuella fläckar-som ny-år ut och år in. Varm och skön speciellt i råkalla fuktiga förhållanden med blåst och duggregn. Jag förstår att det är ett brittiskt plagg med tanke på deras långa perioder av just sådant väder.

Skor är ett större problem, man vill ju ha dem på sig och de slits nog värst av alla kläder. Mina mockastövlar med frans hade jag längtat efter i 15 år innan jag köpte dem. Redan när jag som barn läste pappas gamla indianböcker om Hjortfot bestämde jag mig för att ha sådana där platta mockastövlar med frans som Hjortfot hade på bokomslagen. När jag hittade de perfekta stövlarna var det i en vanlig postorderkatalog och de har följt mig troget sedan dess, numera är de ganska slitna, men jag använder dem försiktigt och vårdar dem så gott det går. Det sorgliga är att nu vet jag ingen skomakare längre sedan Kirunas eminente dito tagit välförtjänt pension. Men det finns säkert någon i Luleå för nu börjar de behöva nya sulor de har hängt med sedan Linnea, snart 17 år, låg i min mage.

Andra kläder minns jag med glädje fast de nu är hädangångna. Min gulprickiga kjol som jag köpte till skolavslutningen i nian. En femtiotalskjol med härlig vidd i kjolen. När den blev för sliten tog mamma delar av den och sydde gardiner av  till mina farstufönster. De spred sedan solsken i min mörka trapp och farstu i många års tid tills de föll sönder och blev solblekt gulvita mattrasor. Då önskar jag att jag hade råd att köpa bättre kvalitet på sakerna för jag vill ju inte slänga dem efter en säsong, som det nog var tänkt med den där kjolen. Sängkläder som blivit slitna har också fått fungera som gardiner några år innan de återuppstått som trasmattor. Det finns många återbruksmöjligheter för älskade textilier.

Nu fylls jag av tacksamma tankar över att jag, trots långa perioder emd riktigt skraltig ekonomi, ändå alltid blivit klädd i fina kläder, ofta alldeles gratis, genom snälla människor som försett både mig och barnen med vackra och ändamålsenliga kläder. Jesus hade rätt när han sa det där om lijorna på marken.

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.


Fotograf: Elis Andersson 9 år idag. Han står också för låtvalet Hildegard av Bingens O Euchari Åh Eucharius som gick glädjens väg. Den handlar förstås om flera saker, men bland annat om eukaristin-nattvardens gemenskap där vi får del av det bröd vi behöver-livets bröd. Det är en väg fylld av sann glädje!

Ja man har ju sina favorit t-shirt:s exempelvis som får hänga med tills det är stora hål i dom ;) duger dom inte hemma så på arbetet tänker jag. Är absolut ingen klädmänniska som vill ha garderoben full med fint. nöjer mig med storpack från något postorder företag kallingar,strumpor jogging brallor och kepsen på huvudet så är jag nöjd ;)



Hildegard har gjort massor med fin tidlös musik fast än abedissan föddes på 1000-talet.



..människan lever inte av bröd alena...

Lars: Jo Hildegards musik är en skatt att ösa ur. Här har de blandat två av hennes sånger, refrängen från Oh Eucharius och Versen från Viridissima Virga.



Elis ville inte ha "originalet" den här just tycker han är bäst. Annars är det så att när barnen har svårt att sova vill de lyssna på "Jseus-skivan" och det betyder Naxos utgåva av Hildegard av Bingens musik" men det är den här versionen av Garmarna som Elis är mest förtjust i.



Garmarna har gjort många av Hildegards sånger på CDn som heter just Hildegard, men den här blandlåten finns inte med där.



Jag tror det är bra att man kan fästa sig vid saker, längta efter saker och njuta av saker. En älskad t-shirt är bra för då belastar vi inte jorden med nödiga t-shirtinköp varje vecka.

Elis och jag har något gemensamt.

Fint inlägg.

Ha en fin dag

Ulla: Ja han gillar att fotografera så han fick en egen liten kamera igår. I morse tittade han på den här bloggposten hela frukosten och lyssnade på Emma Härdelin om och om igen. Det är Tore Härdelins dotter, han som är riksspelman, det är också han som översatt texten till Viridissima Virga som är versen här, så han är tydligen latinare.

Jag tycker som du att det känns gott i själen när jag får bära något jag tycker riktigt mycket om, som mina kappor eller klänningar min mor bar när hon var ung. De har en historia som det känns som att jag bär med mig. Och så känns det också gott i själen att återanvända för miljöns skull!

Chricko: Vad roligt att hitta en själsfrände. Precis så tycker jag också. Det är tur att både du och jag har människor att ärva av fortfarande, alltså sådana som sparar på saker.