På sistone har jag återupplevt en resa med diligens genom ett krigshärjat Frankrike. Snön faller och utmattade besegrade soldater vandrar håglöst tillbaks från den förlorade fronten. Det meningslösa krig som Napoleon den tredje startade har slutat i nederlag för Frankrike. Rouen är ockuperat av tyskar och den vackra, ljuvliga Fettpärlan/Boule de Suif vill leta reda på en kär vän som kanske klarat sig ur kriget med livet i behåll. Hon beger sig ut på en resa tillsammans med ett urval av Frankrikes samhällsklasser; markisen och markisinnan  de Bréville , den rike Loiseau, vinhandlaren med sin fru, politikern Carré - Lamadon med sin mycket unga hustru, två nunnor och Cornudet en radikal politiker.

Fettpärlan är vacker, men inte bara till det yttre, hon är vacker inifrån och ut. Hela hon är en solstråle i snögloppet, en väldoft i den unkna diligensens kväljande syrebrist. Suif är ett slags fin fårtalg som används till att göra tvål och precis sådan är Fettpärlan, det hon rör i blir rent och vackert. När diligensen stoppas vid en militärpostering och resan förlängs har de övriga inget att äta- men Fettpärlan delar med sig av sin matsäck till dem alla.

Fettpärlan är som en stor tjock, vacker urmoder. Hennes barm är alldeles speciellt framträdande och allt på hennes kropp liknar mat. Ju mer resan och berättelsen framskrider desto tydligare blir det att Fettpärlan är någonting mer än en ensam kvinna som reser genom ett krigshärjat land för att leta efter en förlorad anhörig.

Utan att leverera en spoiler kan jag nog säga att hon får offra sig för att hela sällskapet ska få livsmedel och frihet. Själv är hon dock en utstött, en som duger när hon levererar maten men sedan blir hon övergiven, förnekad och berättelsen slutar med Fettpärlans tårar när sällskapet i diligensen tagit avstånd från henne, med nunnorna i spetsen som låter sitt förakt för den livgivande Fettpärlan leda till ren mobbing av det subtila slag som vi alla någon gång givit vårt tysta stöd till.

Utan att alls ha planerat det så blev "Fettpärlan" den berättelse som präglat de två senaste veckorna för mig, samtidigt som midfastosöndagens text tar upp det under när Jesus delar en pojkes lilla matsäck så den räcker till tusentals åhörare. Åhörare som kort därefter blir del av den mobb som ropar "korsfäst" när den romerske ståthållaren försöker rädda hans liv.

Så här låter en bit av söndagens text hämtad ur Johannes evangelium.
Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."

Fettpärlan som gör allting rent i sin närhet, som ger ljus i mörkret och bröd som människorna i diligensen behöver är förstås ingen annan än Jesus själv som överges av dem som fått äta av mirakelbröden. Hon är Mamma Gud som ammar sina barn och ger av sin egen kropp för att ge liv till sina barn.
Dagens fastetips blir naturligtvis Fettpärlan (i original La Boule de Suif) av Guy de Maupassant att läsas med eftertanke, en berättelse som får oss att tänka till om vad som får oss att stöta ut andra och vad ett desperat fasthållande vid en snygg men ekande tom fasad kan leda till.