Varg I
I min expose över hur Rödluvan-sagan omtolkats och illustrerats genom århundradena syns denna förändring. Mest modern av alla dessa bilder är förstås WWF-bilden av Rödluvan som gullar med en stor snäll varg. Vargen ser mest av allt ut som en snäll hund och det är ju just så det är, hunden är ju en tam varg, varken mer eller mindre. Mycket kan sägas om detta faktum och om hur folk behandlar sin mops fel av ren omedvetenhet om att mopsen är en varg i själ och hjärta. Men det får bli en annan gång-kanske.
Vargar har alltid fascinerat mig för jag älskade hundar hett och intensivt när jag var ett litet barn och varg
ar var fina stora hundar för mig. Så kom det en varg till Vittangi, men den jagades med helikopter och sköts. Det var första gången jag riktigt upplevde hur hemskt hatad en varg kan vara.Att jag alltid gillat vargar beror också på min pappa. Han är en vidsynt person på många sätt och inte alls som man inbillar sig att folk i nordligaste Lappland ska vara. Men det beror kanske på att folk i nordligaste Lappland inte är som man tror i södra Sverige? Jag uppfostrades av alla övriga i släkten till att kött är mat, frukta rovdjur och hålla mig till rätta stigen, både bokstavligt i skogen och bildligt. Pappa var helt annorlunda.
Tidgt blev han vegetarian. Han vägrade dessutom att döda djur. När han som barn följde med farfar på fisketurer spottade han sig muntorr under vägen hem för att hålla den stackars fisken vid liv. Han dödar inte ens mygg, jag lovar! Han sa åt mig att inte helt förlita mig på sanningshalten i de historier om luffare, vargar, järvar, björnar och lodjur som farmorsmor berättade med sådan inlevelse att jag kände håren resa sig på mitt huvud. Hade hennes historier varit filmer så hade de haft femtonårsgräns.
Trots dessa historier har jag aldrig varit rädd för vargen och ju mer jag fått veta om detta fascinerande djur, desto mer har jag tyckt om den. Trots att jag alltså inte bor i Stockholm, har fått ett tamdjur rivet, inte av varg men av siberian huskies, har barn som leker utomhus och bor i en skog genom vilken en varg från Ryssland vandrade in till Sverige förra vintern.
Svårt att förstå den där mentaliteten att man ska utrota allt som rör sig. Vad är avsikten månne? Nä tacka vet jag levande vargar och vargkvinnor!
Bråddjup: Kan förstås inget annat än att hålla med till 100%.
Vargar är underbart vackra.
Johanna: Visst, både mäktiga och vackra, lite som bruksnordisar.
Jo, jag brukar fundera på det, vem är hon & vilken plats hade hon tagit i en vild flock?
Problemet just nu är att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera hennes stress, det hade underlättat att veta hennes historia....det är fördelen med att ha en häst sedan den är ung...då vet man det mesta och har chans att påverka.
Sen är hon ju också 19år i år, och hur mycket kan man förändra och pressa en häst i den åldern?
Det är mycket att fundera på...
Vi får se vart vägen för oss...
Har du sett filmen Varg, med Peter Stormare ? Det enda som är bra med den filmen är Stormares rolltolkning. Allt annat är som en enda stor Rödluvan-berättelse. Skamligt.
Johanna: Jag tycker du verkar vara exakt rätt människa för Perle. Precis så bör man tänka. Vi hade en gång en finnhäst vid namn Pålle i vår vård. Han hade diverse konstigheter för sig och hade tom skadat folk när han kom till vårt stall.
Vi försökte få veta lite om hans bakgrund men det gck inte. Vi bara pysslade och tränade efter vad vi anade kunde bli rätt och så fick han lugn och ro och ett hästigt liv med riktig mat(han hade mutats med wienerbröd och var rejält tjock när han bodde hos en annan familj).
Han förvandlades från en riktig skenkula och farlig häst. Till en nybörjarhäst som min man, som saknar större ridvana kunde rida ut i skogen på. Men hans mage var kvaddad för livet och han dog till slut pga den felaktiga utfodring han utsatts för.
Så gör precis det du gör medPerle men det kan ta tid. Pålle började lugna ner sig efter ca 1 och ett halvt år.
H-f: Jo jag såg den en gång i Luleå när den nyss gått upp på bio. Bättre än jag trodde, men visst är ju vargskildringen barock. Resten var dock förvånansvärt okej skildrat tycker jag. Man är ju alltid i försvarsposition när man ser "norrlandsskildringar" på film och TV.
Det blir mer om vargen i myt och verklighet, som du nog förstår.Jag får väl ta med den filmen, böckerna är underbara, mer nyanserade om man säger.
Jag hörde en gång en forskare som berättade att "Little Red Riding Hood" är om pedofilia. En symbolisk berättelse för barn för att se ut "dumma" människor in byn.
Jag tycker att det är det enda rätta tolkning.
Birgitta: Ja det har jag ckså hört, och det kan säkert stämma.Många sagor var ju bara till för att uppfostra barn och skrämma dem till lydnad. Men jag kan nog också tänka mig att man var verkligt rädd för vargen eller för att barnen skulle gå vilse i skogen och av någon anledning tycks det aldrig ha räckt med sanningen; "typ gå inte vilse, följ stigen så du inte går fel och kanske blir du dödad av ett rovdjur eller rövare." Eller "Gå inte ensam till brunnen du kan drunkna och då är du död." Nej man måste hitta på rödluvesagor och prata om den hemska Nikki näcken i brunnen.
Alma-Lena, om människör var "verkligt rädd" för vargen - hur kunde man låt barn gå till skolan varje mörka morgon och tillbaks hem? Det fanns inga skolbus eller taxi bilar då. Oftast - de gick ensam också. Den typiska skolvägen gick igenom skogen och var mången kilometer.
Det var så mycket vanligt för barn att arbeta som herde.
Jag har läst många biografi och gamla noter från 1800 och arla 1900-talet, från Lappland och Karelia - de största varg områden. Det är bemärkt, tycker jag, att jag kan finna nästan inga negativa (eller hysteriska) satser eller argumentar om vargen i dessa böcker (satser).
