Men vad blir av dem som blir kvar, som står där och ser hur livet flytt från den älskade kroppen?
Eller lille Aron som längtat efter Chateaus föl och så finns det inget föl? Hur gjorde vi för att ta oss igenom sorgen efter lille ofödde Mattias som låg så perfekt och fin, men alldeles död i min hand?

En psalm har återigen hjälpt mig; Ylva Eggehorn har skrivit den och jag kopierade texten från en blogg som heter Stigen:

När livet inte blir som vi har tänkt oss

vad gör vi med vår bitterhet och skam?

Om hoppets Gud får bära oss igenom

kan trots allt nåt nytt få växa fram.

Vi ska springa fram mot nya möten

och bli lurade minst en gång till

Men tilliten som Kristus vunnit åt oss

är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter

utan försyn för våldets grymma grin

Och när tyrannerna sitt slut begråter

står skogen kvar i höstens guld och vin

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över

trots alla ärr av bitterhet och sorg

ett hopp som ej de mäktiga behöver

men barnen hemma på ditt eget torg

De ska springa fram mot nya möten

och bli lurade minst en gång till

Men tilliten som Gud har skapat i dem

är större än all makt och ondska vill

 

Hon är bra.

 

Jag tog med kommentaren här för Mattias Agnesund dog för bara några dagar sedan  i sviterna av en mycket handikappande sjukdom som han levt med i alla sina 37 år. Läs här om hans liv och död. Han hade mycket svårt att skriva på grund av sin sjukdom ändå arbetade han som skribent och han valde att skriva denna kommentar om denna psalm. Jag förstår varför.

 

En vinterbild får bli mitt eget bidrag till Vanitas-motiven. För vad är vintern annat än en period av död i väntan på våren och nytt liv igen. Ibland återstår ändå bara tystnaden. Men man kan närvara i tystnad också, bara finnas där liksom vinterns tröstande tystnad. Det trösterika är att vintern är så vilsam och vacker och den följs alltid av en vår.