Då Barock-Olga tagit en kort men välförtjänt semester följer här en sommarrepris:

Barock-Olga är en synnerligen modern människa i vissa avseenden. I stormaktstidens Sverige fanns det nog ytterst få människor som gillade vargar, de sågs som råttor. Visst finns människor som tycker så fortfarande, som den journalist från Dalarna som tyckte att vargar var lika viktiga att bevara som fästingar, men nu kan man nog med fog påstå att fler människor förhåller sig positiva eller positivt neutrala till vargen.

I min expose över hur Rödluvan-sagan omtolkats och illustrerats genom århundradena syns denna förändring. Mest modern av alla dessa bilder är förstås WWF-bilden av Rödluvan som gullar med en stor snäll varg. Vargen ser mest av allt ut som en snäll hund och det är ju just så det är, hunden är ju en tam varg, varken mer eller mindre. Mycket kan sägas om detta faktum och om hur folk behandlar sin mops fel av ren omedvetenhet om att mopsen är en varg i själ och hjärta. Men det får bli en annan gång-kanske.

Vargar har alltid fascinerat mig för jag älskade hundar hett och intensivt när jag var ett litet barn och vargar  var fina stora hundar för mig. Så kom det en varg till Vittangi, men den jagades med helikopter och sköts. Det var första gången jag riktigt upplevde hur hemskt hatad en varg kan vara.



Att jag alltid gillat vargar beror också på min pappa. Han är en vidsynt person på många sätt och inte alls som man inbillar sig att folk i nordligaste Lappland ska vara. Men det beror kanske på att folk i nordligaste Lappland inte är som man tror i södra Sverige? Jag uppfostrades av alla övriga i släkten till att kött är mat, frukta rovdjur och hålla mig till rätta stigen, både bokstavligt i skogen och bildligt. Pappa var helt annorlunda.

Tidgt blev han vegetarian. Han vägrade dessutom att döda djur. När han som barn följde med farfar på fisketurer spottade han sig muntorr under vägen hem för att hålla den stackars fisken vid liv. Han dödar inte ens mygg, jag lovar! Han sa åt mig att inte helt förlita mig på sanningshalten i de historier om luffare, vargar, järvar, björnar och lodjur som farmorsmor berättade med sådan inlevelse att jag kände håren resa sig på mitt huvud. Hade hennes historier varit filmer så hade de haft femtonårsgräns.

Trots dessa historier har jag aldrig varit rädd för vargen och ju mer jag fått veta om detta fascinerande djur, desto mer har jag tyckt om den. Trots att jag alltså inte bor i Stockholm, har fått ett tamdjur rivet, inte av varg men av siberian huskies, har barn som leker utomhus och bor i en skog genom vilken en varg från Ryssland vandrade in till Sverige förra vintern.