Jag har turen att ha riktiga brevvänner, dvs vänner som skriver riktiga brev. När vännen Maria var i Nya Zeeland ett helt år var det en stor tröst att hon skickar så vackert illustrerade långa riktiga brev. Min vän Signe som följt mig länge och är just en klassisk brevvän, vi har bara umgåtts via brev i många års tid, skriver så intressanta brev med bilder på hennes handarbeten, krukväxter och husdjur. Fina små presenter skickar hon också via brev. Många gånger räddade hon min ekonomi i mina många fattiga år. Signe bor i Sverige så vi kunde teoretiskt ha träffats och vi kan prata i telefon med varandra, men brev är så underbart långsamt eftertänksamma och handstilen är en fröjd att läsa, hon skriver som min farmorsmor och farmor, den där gamla skrivstilen som knappt finns längre.

Andra brevvänner kan jag bara nå via pappersbrev t ex Mona som bor i Hebron med sina barn av vilka dottern Wa'd och Linnea också brevväxlar.Vi har känt varandra så länge jag och Mona och hennes brev är alltid en högtidsstund, även om de inte alltid är så långa och de kommer mer sällan nu när vi är flerbarnsmammor med tidskrävande jobb båda två.

Jag tycker verkligen om alla slags hälsningar, även dem som jag får via makens Facebook-konto. Men det är något alldeles speciellt med riktiga brev. Att fysiskt hålla dem i handen, att öppna med papperskniv, att skriva dem med pennan raspande mot pappret. Brev sparar jag alltid. det är något att se fram emot när man får tid, att läsa gamla brev. Jag fick också en hög med gama brev jag skrivit av min brevvän Signe en gång, det var när vi brevväxlat i 20 år. Det var kul att läsa vad jag skrev som barn och tonåring, t.ex när jag var i Tanzania första gången med Svenska kyrkans mission.

Brev har en lång historia, en stor del av nya testamentet består av brev skrivna för snart 2000 år sedan. Så här skriver till exempel Johannes :
«Mina kära, vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud - det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda.»

Som jag skrev om mitt möte med latin så var det ett brev från Fabia som drog mig in i de klassiska studiernas magiska värld. Via brev kan vi få veta hur människor talade, tänkte och vad de gjorde i helg och söcken även om de för länge sedan har dött. Att vara vardagshistoriker om hundra år blir betydligt svårare än det är idag. Den digitala kommunikationen är intensiv och riklig, men ack så kortlivad. Och ful.

Riktiga brev är vackra. De absolut vackraste breven får jag från min kära Sonja. Hon är en konstnär på alla sätt, även rent språkligt. Hon kan skriva sådana saker som "vänaste" och få ordet att betyda superlativ av vän. Jag ryser av välbehag när jag läser hennes brev om och om igen. Så här såg senaste kuvertet ut:

Mer av Bach Brandeburg-konserter från Freiburg: