Vi har båda längtat till denna fastetid. Den kommer så rätt i tiden, passar så väl in på året. Kyrkoåret stämmer som vanligt med de naturliga cykler vi lever med. Så här när vintern övergår i vintervår och vårvinter och kassan är skral, samtidigt som tröttheten tar över när vi inte hinner med den snabba övergången frå mörkertillvaro till ljus nästan dygnet runt. Ja, hemma i Kirunatrakten blir det ljust dygnet runt redan i april samtidgt som snön ligger kvar. Ljuset är ögonbedövande.

Min vän säger många kloka saker och det är en andlig upplevelse bara att prata med henne i telefon. Jag känner en djup tacksamhet över alla mina vänner, er som man kan möta i kommentarsfälten ibland här på barockbloggen och andra. Det blir under vissa perioder i livet så tydligt att ensam kan man inte leva ett gott liv som människa.

När man mister ett barn är det gott att sörja med barnets syskon och sin familj. Den enda trösten då är att inte vara ensam i sin sorg. När man blir sjuk, tänk vilken skillnad på att vara ensam då eller att ha någon med sig. Det kan till och med vara skillnaden på liv och död. Vilken skillnad är det inte på att vara ensam med trilskande tonåringar i huset och att ha några vänner som också haft, har eller snart får trilskande tonåringar i huset. Oftast ändras ingenting i sak, men vetskapen om att man inte är ensam är nog för att orka en dag till, tills de vuxit upp och blivit kloka unga människor som kan var en vän till sin gamla mamma och/eller pappa.

Dagens musik blir engelsk barockmusik för blockflöjt av W.Williams (d.1700) sonata in d-minor/sonata i d-moll. De som lagt upp denna vackra sonata på Yuo tube berättar så här:

March 12nd 2008 at Palazzo Annibaldeschi in Monte Compatri. Making music for us with my friend Giancarlo delle Chiaie...music of our old repertoire when we were young!