John Donne ett ungdomsporträtt

"All mankind is of one author, and is one volume; when one man dies, one chapter is not torn out of the book, but translated into a better language; and every chapter must be so translated...As therefore the bell that rings to a sermon, calls not upon the preacher only, but upon the congregation to come: so this bell calls us all: but how much more me, who am brought so near the door by this sickness....No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."

 

From: Devotions upon emergent occasions and seuerall steps in my sicknes - Meditation XVII, 1624

Vänskap är nödvändig men Bråddjup pekade på en sak i sin kommentar till gårdagens fastekalender, det finns en gräns för vad en vän räcker till för. Visst finns det vänner som visar sig vara ganska outhålliga och kanske inte riktigt värda namnet som sviker när nöden eller lusten blir för stor.

Barmhärtigheten kräver dock att vi inser att ingen vän räcker till för allt. Den som kräver att en människa ska orka med allt i alla lägen blir ensam till slut, för ingen gör det. En skön sak med att bli äldre och lämna tonårens självcentrerade världsuppfattning är att man inte längre kräver full service av sina vänner eller att min pojkvän/flickvän ska var ALLT för mig.

Vi kristna brukar säga att den enda som kan var allt för mig, som känner mig helt och fullt och ändå älskar mig är Gud, den himmelska föräldern. Ändå upplevde Jesus på korset att till och med Gud hade övergivit honom. Han kände  sig som en öde och övergiven ö; De flesta av hans mest hängivna lärjungar hade försvunnit, Petrus hade till och med sagt att han aldrig hade känt honom. De enda som var kvar vid korset; mariorna och Johanna och lärjungen Johannes hörde det förtvivlade ropet: "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?"

Hebréerbrevets författare skriver om detta: «När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.»

Jesus har till och med känt sig fullständigt övergiven av både Gud och människor i den mest utsatta situationen av alla inför döden mobbad, hånad, torterad. De flesta vänner stod inte ut. Jag önskar förstås att jag inte är en Petrus som fegar ur när det gäller, utan i stället en Johanna vid korset. Men sanningen är att det är jag inte i alla lägen. Hoppet lever dock ännu om att jag ska bli bättre på det-so help me God!

Jag fortsätter att be för Japan tillsammans med Ullas svärmor.

Dagens musikstycke inleds av ett samtal mellan Sting och lutenisten Edin Karamazov, de framför sedan ett stycke av John Dowland (1563-1626) In darkness let me dwell.