Man kan fråga sig varför vi människor i alla tider har tillåtit en liten elit i samhället att, för dyra pengar, leva ett sådant där symboliskt liv som La Princesse de Clèves och kronprinsessan. När man läser romanen är det inte svårt att förstå att det var i Frankrike den första revolutionen som vände sig emot det galet utsvävande hovlivet på fattiga massors bekostnad, startade. Men på vilket sätt har egentligen något förändrats sedan dess? Förutom att den skriande fattigdomen numera flyttats utanför Europas gränser?

Premiärminister Berlusconi flirtar vilt med vackra småflickor. Frankrikes regent, president Sarkozy har gift sig med en underskön fotomodell och rocksångerska. Hela Hollywood vimlar av skådisar som lever ett helt symboliskt liv och de har alla valts ut på grundval av sitt vackra yttre. Till och med i den lilla fredliga nationen Sverge finns ett kungahus med vår Madame la Dauphine/kronprinsessan som lever dyrbart endast för att representera och symbolisera detta lilla land som inte haft krig på 200 år. Men ATT vi fortfarande har det som i Frankrike på 1550-talet är ju inte någon förklaring till VARFÖR det är så.

Jag önskar att vi kunde nöja oss med att läsa om detta ovärdiga och kostsamma liv i romaner och låta det försvinna i historiens museala kammare. Tänk om vi vågade leva fullt ut själva utan vackra idealmänniskor att skvallra om och jämföra oss med-för att allltid inse att vi vanliga inte duger. Det vore också bra för samtliga statskassor om de som har makten verkligen bara styr landet som de blivit valda till och slutade kasta bort skattemiljoner på lyxliv och slott.

Men tyvärr verkar allt gå åt motsatt håll. De svenska partierna byter partiledare på löpande band och en partiedarkandidat behöver inte längre ens ha varit medlem i partiet i fråga, det gäller bara att vara känd. Eller varför försöker man annars övertala Lars Adaktusson att ta över styret av KD? Och i vänsterpartiet anses den som de flesta medlemmar vill se som ny ledare, Jonas Söstedt 47 år, vara för gammal för att passa i media. Rynkor gör sig kanske inte på bild-men borde inte livserfarenhet vara mer meriterande för en partiledare än att man är photogénique?

Trevligt vore det också med mogna människor vid makten som inte behöver omge sig med vackra människor av båda könen för att demonstrera sin överhöghet? Ja, tänk om det kunde bli så att valda ledare såg sig som medborgarnas tjänare? Och tänk om vi röstade på människor med denna inställning i stället för på dem med den starkaste utstrålningen eller kvickaste svaren i debatterna? Tänk om vi röstade på sådana som Dag Hammarskjöld i stället för sådana som Berlusconi?