Spanske 1600-talsmålaren Juan Valdez målade Finis Gloriae Mundi= Slutet på världens härlighet

En sak som gör att barocken fascinerar mig är att människorna som framträder i konst, litteratur alla verkar ta livet på allvar. Inte skymten av postmodernistisk ironi syns i de spår av historien som vi har. Musiken är fantastisk för den togs på allvar, konsten var på riktigt för den togs på allvar. Tidens psalmer handlar om en verklighet upplevd inpå bara kroppen. Madame de Lafayette skriver om La Princesse de Clèves på blodigt allvar. Visst uppvisar texten en lättsam humor och en vass satir märks i vissa partier, men aldrig distanserar hon sig från sin berättelse eller sin prinsessa med kall ironi.

Jag tror att det bland annat kan bero på att döden upplevdes som en realitet mycket mer än idag. I de stilleben som var så populära hos de rika borgarna speciellt i Flandern och Nederländerna ser man både överflödet OCH de ständigt närvarande vanitas-symbolerna. Det var inte bara de ständiga krigen som härjade Europa som gjorde att döden var så påtagligt närvarande. Även det mest fredliga byliv var livsfarligt på ett helt annat sätt än idag. När varje influensa, varje barnsäng och varje klunk vatten kunde innebära att livet plötsligt tog slut var det som om man tog det liv man hade mer på allvar.

Vi kan naturligtvis inte lita på statistik från barocken i dessa frågor men mycket pekar på att självmord var ovanligare än nu, speciellt bland unga. Precis som dagens mer pålitliga statistik visar att självmord i Afrika är mycket ovanligare än självmord bland unga i den rikare delen av världen i vår tid.* Det är som om livet behöver kamp och kontrast för att kännas meningsfullt. En fråga vi som är vuxna med unga omkring oss bör ställa oss är alltså; hur tillåter vi unga att kämpa lagom så de får en känsla för livets värde och mening? Det borde inte vara så att man måste växa upp i misär och ständig livsfara för att vilja leva.

Idag leker ungdomar, och äldre med för den delen, med vanitas-symboler och sitt liv i någon slags tro att de är odödliga och faktiskt kommer att få höra snacket efteråt. Vanitas-symboler som dödskallar är en modepryl utan annat än dekorativ innebörd, som vi lätt kan konstatera vid denna tid på året. Visst kan även detta vara en besvärjelse mot allas vårt oundvikliga slut, men sällan leker cancersjuka människor med dödskallar. De som vet att iivet är kort och döden lång tycks inse allvaret med livet och gör det mesta av livet.

Stöd denna kampanj med att länka från din blogg  eller FB/twitterkonto till denna sida.



* information från socialstyrelsen